Ny jakt på arbetarkonsten 49 (fortsättning på serien)

"Konstfred" talar igen (men inte lika mycket som Lars Vilks alias "Konstvilks"). Efter nästan ett helt års upphåll är det mycket som har hänt – åtminstone i Sverige – på området arbetarkonst, arbetarlitteratur och forskning om detta. Det är i själva verket så mycket att jag har svårt att bestämma var jag skall börja. Tills vidare lägger jag ut några utkast som hittills varit opublicerade.

Det första är från september 2014 när jag och Fredrik Svensk inledde diskussionsserien "Arbetarkonst" i ett samarbete mellan ABF Göteborg och konsttidskriften Paletten. Tidigare rapport här på bloggen: Ny jakt på arbetarkonsten 37. Temat för kvällen: "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Förberedelserna var omfattande och jag skrev bland annat ett utkast till en inledning. Men oftast fungerar det inte att läsa från manus inför publik. Utkastet kan vara värt att spara eftersom det sammanfattar några huvudtankar i mitt arbete med arbetarkonsten:

Arbetarkonsten är ett osynligt fenomen och begreppet arbetarkonst är ett osynligt begrepp i dagens svenska offentlighet. Att påstå detta är nog inte så kontroversiellt. Frågan som vi bör försöka besvara är hur det kommer sig, och varför ett begrepp som arbetarlitteratur används på ett mycket mer självklart sätt. Som historiker är jag övertygad om att det behövs omfattande och noggranna studier av kontakterna mellan bildkonstnärer och arbetarrörelsen för att besvara en sådan fråga. Det kan rentav hända att vi måste söka oss ända tillbaka till den tid då man här västerlandet började använda begreppet konst så som vi använder det idag. Min presentation här idag motsvarar inte empiriska krav som jag helst skulle vilja ställa på mig själv utan ska mer ses som ett spekulativt utkast och en utgångspunkt för diskussion. 

Till grund för presentationen ligger ett antagande som nog formuleras ganska tydligt i programtexten till den här temakvällen. Nämligen att det finns något skandalöst i själva begreppet arbetarkonst. Skandalöst – inte för arbetarrörelsen eller för kulturintresserade arbetare, utan för de intellektuella som till varje pris vill hålla konsten ren från dagspolitik och kollektiva rörelser. Detta är en beröringsskräck och den tar sig många uttryck. Jag tror att det finns många som har den men som aldrig själva skulle medge att de har den. Jag är förstås medvetet polemisk när jag använder ordet beröringsskräck men det hela skulle också kunna beskrivas mer välvilligt. Till exempel som kärlek till konsten och en kritik av sammanhang där konsten reduceras till ett redskap för olika ideologiska och ekonomiska intressen. Men under alla förhållanden tror jag att det är just idén om konstens fundamentala autonomi som kan göra begreppet arbetarkonst till ett skandalöst begrepp. Vissa skulle säga att konsten idag är mer pluralistisk och mer politisk än någonsin. Dels eftersom det är många olikartade verksamheter som räknas som konst. Dels eftersom så många konstnärer – särskilt yngre konstnärer – idag arbetar med en politisk tematik. 

Samtidigt verkar kontakten mellan konstnärer och existerande politiska rörelser påfallande svag. Det här är något som det har skrivits internationella debattböcker om, till exempel 9.5 Theses on Art and Class av Ben Davis som kom år 2010. Men man kan också fråga sig varför våra politiska partier i Sverige inte anlitar konstnärer som alternativ till reklambyråernas tunna soppa i den pågående valrörelsen. Beror det på politikerna? Beror det på konstnärerna? Eller ligger problemet i själva begreppet konst så som det utvecklats och definierats fram till idag? Kanske är det så att även de konstnärer som skulle vilja åstadkomma en arbetarkonst och ingå i en arbetarrörelse begränsas av att begreppet konst från början präglats av en i grunden liberal idé om människan. I så fall finns det ett samband mellan liberalismens frihetsideal och det konstnärliga frihetsidealet. Ett samband mellan å ena sidan liberalismens motstånd mot inskränkningar av individens frihet och andra sidan den konstnärliga tron på konsten som något fundamentalt personligt och inte kollektivt. 

Här har jag några favoritcitat som jag skulle vilja lyfta fram. Inte för att polemisera mot skribenterna utan för ge exempel på formuleringar som är så vanliga och allmänna att det nog är likgiltigt vem som skrivit eller sagt dem. Därför låter jag skribenterna vara anonyma. År 2008 skriver en svensk konstkritiker så här apropå konstens uppgift:

Fundamentet i mitt sätt att se på konsten är att den är i ingens tjänst, eller åtminstone bör målsättningen vara den. Av det följer att även betraktaren väljer och styr sitt deltagande i förhållande till konsten. I det sistnämnda fallet handlar det även om att rumsligt men framförallt rent tidsmässigt kunna påverka relationen och tolkningen när man väljer att se något som konst. [...] Jämför med en teaterpjäs, en roman eller en teaterutställning. I alla tre fallen kan betydelserna vecklas ut, och tolkningen bygga på att den tar en viss tid i anspråk. Men i fallet med konstverket i form av en målning, ett foto, en miljö, ett objekt eller en skulptur är utgången inte beroende av ett mer bestämt tidsmässigt uppehållande. Föreställningens längd bestämmer man själv. Fördelen med detta sätt att själv kunna välja att mer eller mindre godtyckligt lämna relationen är att man som betraktare i bästa fall inte heller behöver ställa sig i någons tjänst. Vare sig konstnärens, institutionens, verkets eller någon annans.

Observera hur skribenten här framhåller dels att konsten är en relation mellan verket och betraktaren – en relation som betraktaren själv kan styra. Dels att det finns en fundamental skillnad mellan visuell konst och andra typer av konst, t.ex. romaner och teater. Argumentet återkommer ständigt i modernismens strävanden att renodla det som är unikt och specifikt för just visuell konst. Här beskrivs visuell konst som något som måste stå i motsättning till resonerande eller berättande text och teater. Medan texten och teatern framskrider i tiden längs en viss linje sker den visuella konsten alltid i nuet i ett direkt möte mellan betraktare och verk. Och detta möte är betraktaren fri att avbryta när som helst. Verket ställer inga krav på betraktaren och låser inte fast betraktaren vid någon viss position i tid eller rum. På så sätt kan verket heller inte adressera betraktaren som medlem av någon viss klass eller företrädare för något visst intresse. Verket är befriat från samhällsansvar och klassintresse. Det talar inte till en viss människa på en viss plats utan den ”eviga” människan. 

Om vi nu för en stund skall leka med tanken att modernismens idé om konsten är "sanningen" om konsten, så får vi ett mycket självklart och enkelt svar både på frågan varför arbetarkonsten är en skandal och på frågan varför begreppet arbetarlitteratur är lättare att hantera än begreppet arbetarkonst. Konsten är ju nämligen renare än litteraturen. Litteraturen kan tillåtas att operera med realistiska historier och politiska budskap, men konsten måste hållas fri från allt sådant. Att kalla något för ”arbetarkonst” måste då vara en skandal eftersom begreppet uttrycker att det finns en konst som handlar om ett kollektiv och berättar dess historia. Närvaron av kollektiv och historia blir skandalöst i de sammanhang där tron på den personliga upplevelsen och nuet dominerar. Hur skandalöst det mer exakt kan bli är lätt att demonstrera med vilket som helt exempel på den socialistiska realism som uppmuntrades i Sovjetunionen och andra socialistiska länder före 1989. I att annat sammanhang har jag påpekat att det finns mycket få nordiska exempel på denna socialistiska realism, men ett av dem vill jag visa här.

Victor Brockdorff målade bilden på uppdrag av ungdomsförbundet i Danmarks Kommunistiska Parti som en del av en utsmyckning av partiskolan i Tokkekøb Hegn år1954. Vad vi ser är mittpartiet av verket, som är en triptyk. Detta är bild som uttryckligen ställer krav på betraktaren och som lämnar mycket litet tolkningsfrihet. Den är uttryckligen en hyllning till en politisk rörelse under stalinismens storhetstid och lämnar egentligen bara två alternativ när det gäller reaktioner. Att antingen anamma budskapet eller förkasta det. Den här typen av bilder utgör ett allt större problem för konsthistoriker, eftersom det segrande demokratiska västerlandets konstsyn i stort sammanfaller med modernismens. Bilder som denna har alltså ingen plats i den dominerande samtida versionen av 1900-talets konsthistoria utom som avvikelser eller skräckexempel. 

Med just den här bilden uppstår det också problem om vi vill beteckna den som arbetarkonst eller arbetarbild. För den avbildar faktiskt inget arbete och inte heller nödvändigtvis några arbetare. Den representerar en politisk rörelse med anspråk på att företräda radikala arbetare, men personerna på bilden skulle mycket väl kunna vara utklädda studenter. Det maskeradmässiga och teatraliska har tidigt framhållits i kritik av den socialistiska realismen och har kommit att dominera den schablonmässiga uppfattningen om arbetarkonst i allmänhet.

(länkning pågår till intressant.se)