Ny jakt på arbetarkonsten 37

Knud Stampe (1936-1996), Arbetarmord, 1974.

Frågan om arbetarkonsten har nu kommit så långt att Sveriges viktigaste konsttidskrift - Paletten - har startat en diskussionsserie på temat arbetarkonst i samarbete med ABF i Göteborg. Citat: "Paletten inleder hösten 2014 i samarbete med ABF en programserie med fokus på arbetarkonst. Vad är arbetarkonst idag? Hur ska vi förstå relationen mellan konst och arbete i vår tid?" (se också http://paletten.net eller ABF: representation-av-arbete-i-samtida-konst). Onsdagen den 10 september var det undertecknade hr Konstfred som diskuterade med Palettens redaktör Fredrik Svensk och publiken (inte så stor, men engagerad) kring frågan "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Diskussionen inledde jag med en historisk översikt som blev för lång men kanske var nödvändig. Ett pinsamt sakfel avslöjades genast: Jag råkade påstå att den viktige och internationellt uppmärksammade konstnären Knud Stampe var född i Norge, verksam i Göteborg,  och att han kanske fortfarande lever kvar där. Vilket avslöjar hur ytliga kunskaper även vi konsthistoriker ibland kan ha om företrädare för den engagerade konsten i Sverige. Jag blev raskt korrigerad - Stampe var dansk och gick bort för 18 år sedan (se bildtexten). Fast nog blev Göteborg hans hemstad och miljö (lyssna på Dan Berglund i videofältet till höger om ni vill ha "tidsfärg"). En f.d. hamnarbetare berättade om hur paret Knud och Solveig Stampes utställning om just hamnarbetarna (förmodligen 1977) fick honom att för första gången fängslas av konst. Varför? För att paret lyfte fram kollektivet. Varför hade inte jag i min presentation sagt något om bildkonsten och kollektivet? Detta pekade den f.d. hamnarbetaren ut som den blinda fläcken i min presentation.

Påpekandet tyder på att jag hade missat kärnan i mitt budskap och förirrat mig i manus och detaljer. För om arbetarkonsten är ett skandalöst begrepp - som jag hävdar eller åtminstone frågar - beror det främst på att det utmanar fixeringen vid individen och individualismen i konsten. Det hade jag faktiskt formulerat tydligt i programtexten till diskussionskvällen:

Ofta talas det om arbetarlitteratur, betydligt mer sällan om arbetarkonst. Har rädslan för att använda begreppet arbetarkonst att göra med en bristande kontakt mellan arbetarrörelsen och samtida konstnärer? Eller är det rentav så att själva begreppet arbetarkonst är skandalöst eftersom det utmanar en i grunden liberal idé om människan och skapandet?

En i grunden liberal idé! Konstkritiker och konstnärer i Europa har ända från början hyllat de ideal som idag är kärnan i nedmonteringen av det gemensamma i samhället - individualismen, konkurrenstänkandet, tron på "the self made man", glorifierandet av osäkerhet och "flexibilitet". Samtidigt blev konsten under 1800-talet ett effektivt redskap i statens tjänst när en nationalstat skulle byggas för att ersätta de tidigare stånds- eller feodalsamhällena (som förstås också hade sina "propagandakonster", men på ett annat sätt och i andra former). Mer eller mindre medvetet främjade konstnärerna en mentalitet där människor identifierade sig med jorden, ursprunget och nationen hellre än de arbetskamrater de delade sina klassvillkor med. Detta kryper tillbaka upp idag hos sverigedemokrater och andra. Men vissa konstnärer började tidigt opponera sig både mot konstens nationella och dess kommersiella funktion - först trevande och sedan alltmer medvetet. Förutsättningarna för en kritisk arbetarkonst med koppling till en kritisk arbetarrörelse växte fram.

Den var skandalös då och den är skandalös nu - men av helt andra orsaker. Idag finns inte längre en konst som hyllar nationen och rasen (utom hos vissa isolerade särlingar). Den dominerande konsten är istället den som överensstämmer med statens (dvs. de dominerande intressenas) ideal idag - entrepenörsanda, "branding" (t.ex. "hur kan samtidskonsten stärka vår kommun?"), redovisning av nytta för uppdragsgivare (t.ex. "hur kan konsten öka hälsa och trivsel?"), strategisk list och anpassning till massmedierna. Arbetarkonsten är fortsättningsvis i opposition mot dominerande idéer och fortsättningsvis marginaliserad. Knud Stampe och hans fru Solveig Stampes öde är ett exempel på det. Jag kommer att återvända till dem längre fram.

Programserien fortsätter den 9 december, samma tid och plats (19.00 - 20.30, restaurang Trappan, Folkets Hus i Göteborg). Rubriken är då "Representation av arbete i samtida konst" - en mer allmän fråga som också berör hur arbetets struktur och definitionen av arbete har förändrats. Medverkar gör två något yngre konstnärer som intresserat sig för klassfrågor och folkhemmets historia: Tina Carlsson (f. 1962, se min tweet från 9 september i högerfältet) och Petra Bauer (f.1970). De samtalar med Fredrik Svensk, som för övrigt har skrivit och sagt intressanta saker om likheterna mellan villkoren för konstarbete och för vanligt arbete idag.

länkning pågår till intressant.se