fredag, september 28, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 17

Mike Gold agiterar i New York under Depressionen
Har efter en del funderingar bestämt mig för att göra verklighet av min föresats från 2009 - att skriva en längre artikel om arbetarkonst i Norden. Men den ska vara på både svenska och engelska. Problemet uppstår då hur begreppet arbetarkonst ska översättas till engelska. Proletarian art pratade jag om senast jag hade en engelskspråkig föreläsning om det här. Jag behåller nog den termen fastän den sänder litet annorlunda signaler än arbetarkonst eller Art of the Labor Movement som man också kan säga. Proletarian Art är faktiskt sedan länge en etablerad term på engelska, och den vi har att tacka för det var den amerikansk-judiske socialisten och författaren Itzok Granich, mer känd under det tagna namnet Michael Gold. Han var född i New York 1894 under små omständigheter som han senare skildrade i romanen Jews Without Money (1930), en prototyp för den amerikanska arbetarromanen.

Under hundåren före genombrottet drog sig "Mike" (som han kallades) fram på diverse påhugg och som skribent och senare redaktör i radikala tidskrifter som The New Masses och The Liberator. I den sistnämnda publicerade han ett manifest, Towards Proletarian Art (för en proletär konst) i februari 1921. Manifestet är mer anarkistiskt än marxistiskt, och särkilt starkt märker man inspirationen från Walt Whitman, 1800-talets store folkpoet. Vad Mike Gold skriver är i korta drag att den enda viktiga och vitala konsten är den proletära konsten, den som växer fram spontant och organiskt ur vardagen, ur fattiga och kämpande människors liv, framställd av dem själva och ingen annan, utan lärdom och förkonstling. Det är massans konst, Whitman är den första förebilden bakåt, Sovjet och proletkult visar vägen framåt.

Hugo Gellert, Primary Accumlation, litografi från 1933
Några typiska ord ur Towards Proletarian Art i min översättning: Vår tids Sociala Revolution är inte bara den politiska rörelse som konstnärerna föraktar för att den är politisk. Den är Livet i dess mest fullständiga och nobla form. Den är massornas religion, förverkligad till slut. Den är den religion som säger att Livet är ett, att Människorna är ett, genom alla strömmar av förändring och splittring; att Människans öde är gemensamt, och att ingen individ på sina skuldror behöver bära den eviga gåtans förödande tyngd. Ingen av oss kan misslyckas, ingen av oss kan lyckas. 

Ett decennium senare, i september 1930 i The New Masses, erkänner Gold att hans gamla manifest nog var litet "mystiskt" och mångordigt - istället lägger han som avslutning på sina "Notes of the Month" fram ett manifest för "Proletär realism" i nio punkter. En av dem slår fast att det ska vara "Så få ord som möjligt. Vi är inte intresserade av de verbala akrobaterna - det där är bara en annan form av borgerlig slapphet." En rak handling, en arbetsskildring baserad på detaljerad erfarenhet, och litteratur uppbyggd med snabba klipp som i en film - det är Golds nya ideal för proletär litteratur. Man märker både här och i andra texter att han nu blivit en mer renodlad agitator, och en dedikerad företrädare för Workers Communist Party som hans tidning stod nära. I tidningen medverkade rörelsens bildkonstnärer, sådana som Hugo Gellert (1892-1985), och i ett annat nummer uppmärksammas Gellerts stora väggmålning för partiets arbetarcafé i New York. En rad texter ur The New Masses, illustrerade av Gellert och andra, finns tillgängliga som pdf-er på den här hemsidan:

Articles from The New Masses


Så för den som inte är rädd för engelskan och som verkligen är seriöst intresserad av arbetarkonsten är det bara att hugga in - läsa och lära.

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 24, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 16

I serien inlägg om mottagare av Ahlbäckpriset i Smedjebacken:

År 2004 var det elfte året priset delades ut, och det gick detta år till fotografen och filmaren Jean Hermanson (f. 1938). Detta inlägg blir också ett minnesord, eftersom Jean Hermanson avled den 9 augusti i år. Han blev 74 år gammal. Sydsvenskan skrev en bra minnesartikel:

Med arbetarna i fokus (Eskil Fagerlund)


Detta år, 2004, var första gången priset gick till en fotograf - eller över huvud till någon som inte arbetar i bildkonstens traditionella tekniker. Hermanson bodde största delen av livet i Malmö men var smålänning från början. Han föddes och växte upp i bruksorten Norrahammar (idag en del av Jönköping). Nästan alla i släkten hade något att göra med metallindustrin - brodern Sven-Erik blev till exempel metallarbetare, och morbrodern Thor ägde ett gjuteri i Skillingaryd. Intresset för kameran väcktes tidigt. Bara 18 år gammal for Hermanson upp till Stockholm för att bli lärling till porträttfotografen Bertil Zerpe i Welinders fotoateljé på Kungsgatan.

Jean Hermansson, Järnbruksarbetare, Björneborg, 70-tal
Skolningen som porträttfotograf märks nog i Hermansons många närgångna studier av människors ansikten. I bilden här till höger kan vi däremot bara ana pesonens ansikte bakom det flamsäkra skyddsvisiret. Järnverksarbetarens skyddsdräkt är så massiv att gestalten nästan liknar en robot med enorma armar och händer som klubbor. Vad som inte syns för den som inte har bakgrunden är att skyddsdräkten precis som alla liknande skyddsdräkter för 40 sedan är gjord av asbest. Med den informationen går det att förstå vilken värde sådana här bilder har i dokumentationen av skyddsföreskrifter då och nu. Bilder som denna skapade en intensiv och viktig debatt om den tyngre industrins arbetsvillkor kring 1970. På så sätt kom de att direkt ge upphov till förbättringar.

Som ung fotograf sökte sig Jean Hermanson till frilansarens osäkra liv - bland annat for han till Paris på uppdrag av tidningen Metallarbetaren. Det var 1965, och han blev kvar där en tid. Uppdragen för Metallarbetaren fortsatte. Tidningen ville ha ett bildreportage om bruket hemma i Norrahammar. Hermanson tog uppdraget och reportaget fick titeln "Hemma på bruket". Det blev det första i en lång rad av dokumentationer av arbetsplatser i och utanför Sverige. Uppdragen kom från de fackliga organisationerna och från samhällsinstitutioner som Riksutställningar.Författare blev intresserade av Jean Hermansons bilder och detta resulterade i gemensamma projekt. Tillsammans med Arvid Rundberg gjorde Hermanson boken Byggnadsarbetare som kom ut 1969. De hade åkt runt och besökt byggen runtom i Sverige. Om den tiden skriver Hermanson själv  - "Äter frukost med byggjobbare varje dag i byggfuttarna som är trånga men charmiga och ger ett ljus som gör det tacksamt att fotografera deras kraftfulla ansikten och händer" (Jean Hermanson, Fotografier, Malmö Museer 2005, s. 26).

Jean Hermansson, Från Motala valsverk, 1969.
Mer långvarigt blev samarbetet med Folke Isakson. Det var Hermanson som tog initiativet till den kontakten våren 1969, och deras resor med bandspelare och kamera resulterade i boken Nere på verkstadsgolvet (1971, även som utställning med Riksutställningar). Andra resor gick till Vietnam, Spanien (med Jens Nordenhök), Guinea-Bissau (med Anders Ehnmark under kolonialkriget 1971) och till Elfenbenskusten. Vietnamresan blev till boken Resor i norra Vietnam med bilder från både landsbygd och stad. Från Hanois mekaniska verkstad finns bilder där man nästan kan höra bullret och där miljön blir mycket tydlig - trängseln, de enkla munskydden, utsattheten. Eller titta på mannen som drar stålet i bilden från valsverket i Motala. Det som fascinerar i Jean Hermansons bilder är hur han fångade många olika sidor av arbetet - från stillastående till rörelse, från individ till grupp, från ansträngning till vila. Han hade också en fenomenal förmåga att hitta talande situationer och att fånga ögonblicket. Som i bilden från Ankarsrums bruk där en grupp av uppklädda tjänstemän går genom verkstaden. Eller den från Pumpseparator i Katrineholm där en äldre man har paus. Han har lagt sig direkt på en järnställning, lagt locket från en låda över sig, och somnat.

1980-talet blev filmens årtionde för Jean Hermanson. Impulsen till att börja göra film kom när han träffade Torgny Schunnesson, då för tiden journalist på kommunistiska Ny Dag. De började smida planer för gemensamma projekt. I samma veva bosatte sig Hermanson i Malmö. Där tillkom sedan en rad av dokumentärfilmer där Hermanson, Schunnesson och redigeraren Michael Leszczylowski skildrade de sydsvenska arbetarstädernas väg mot massarbetslöshet och segregering. Den första heter Kärlek och vilja (1983), handlar om stadsdelen Möllevången i Malmö och har senare tagits med i DVD-serien Mitt hjärtas Malmö. Nästa film heter Den sista båten (1984) och handlar om nedläggningen av hamnen i Landskrona. Den tredje handlar om kvinnor i industrin och hade premiär 1986 under titeln Arbetets döttrar. Under hela perioden 1986-93 arbetade trion med ett stort Malmöprojekt som kunde visas 1994 och som fick titeln Himmel över Malmö. Det lär vara den film av Hermanson som tydligast dokumenterar nedmonteringen av folkhemmet. Samtidigt gjorde han industridokumentärer som Gjutarna (premiär 1990) om Brederyds gjuteri i Småland.

Under de sista 20 åren blev Hermanson mer och mer av en doldis, även om han också fick åtminstone några av de hedersbetygelser han var värd som en av landets främsta skildrare av samtiden. Han fick Sydsvenskans kulturpris 2005, alltså året efter Ahlbäckpriset. Samma år gjorde Malmö Museer en stor utställning med hans bilder, och i samband med utställningen gav museet också ut den retrospektiva boken Fotografier. Liknande utställningar visades också på Tekniska Museet 2006 och på Arbetets Museum 2004. I samband med utställningen på Tekniska Museet skrev Agneta Klingspor en recension i Expressen. Den slutade så här:

En bildsekvens talar rätt in i 2000-talet. Den är från filmen Den sista båten från 1983 om varvsnedläggningen i Landskrona. Flinande fräsch direktör och hattklädd donna slänger champagne mot skrovet medan mer slitna varvsarbetare tittar på sin sista båt. Tänk miljonbonusar och annat flin. Tji fick ni därnere.

Se också Jean Hermansson på Stockholms auktionsverk (2011) och Anders Ehnmarks minnesartikel i Folket i bild (senaste numret).

Länkning pågår till intressant.se

onsdag, september 19, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 15

http://www.tyovaenperinne.fi/tyovaentutkimus/tt2006/tk_kansanarkisto.htm
Det är nog okänt att den finske grafiske konstnären Tapio Tapiovaara (1908-1982) gjorde en protestbild om Guernica samma år som Picasso gjorde sin skildring av samma händelse. Inte vet jag om "Tapsa" (som han kallades) kände till detta redan då, men hur som helst är det här en helt ananan sorts bild än Picassos. Francos bombning den lilla baskiska staden Guernica i april 1937 chockade hela världen. Redan den 1 maj gjorde Picasso de första skisserna, och målningen var färdig på en månad. Den visades i den spanska exilregeringens paviljong på världsutställningen i Paris under sommaren. Den absolut intressantaste texten om Guernica och Picassos sätt att arbeta är för övrigt Rudolf Arnheims The Genesis of a Painting: Picasso's Guernica.

Tapsas bild är ju inte en monumental väggmålning utan ett helt litet, svartvitt träsnitt. Det mesta som han gjorde ser ut så här. Han var inte en konstnär med stora åthävor. Han höll sig till realismen, ibland förstärkt med vissa särskilt uttrycksfulla detaljer. I den här bilden fokuserar han helt på den lilla gruppen av människor som söker skydd hos varandra tills de nästan smälter samman och blir en enda kropp. Kanske en familj. Mannen, kvinnan, en äldre släkting, två små barn. Det ena barnet är insvept i den stående figurens schal så att bara de snå fötterna sticker fram, i stark kontrast till de vuxnas överdrivet stora och grova händer. Vi ser hur de vill att deras händer ska bli till tak som skyddar dem mot bomberna. En desperat gest, ett förtvivlat hopp.

Träsnittet som teknik har en särskild roll i 1900-talets politiska bildskapande. Det har proletära kvaliteter redan från början. Det var länge det enklaste och billigaste sättet att sprida en bild. Vi är många som har gjort våra första grafiska försök genom att hitta någon gammal brädbit i ett uthus och något verktyg att skära med. Sedan svart färg på den skurna ytan, ett omslagspapper eller en gammal tapetbit ovanpå, några drag med handflatan över papperet, som lyfts upp - och bilden är där. Spegelvänd visserligen, men det får man ta hänsyn till när man skär. Enkelt som ett potatistryck. Ännu enklare blev det linoleum kom, det är som att skära i smör. Den fattige kunde hitta någon bit av en gammal linoleummatta att skära i. Så tillkom till exempel den berömda antinazistiska bildsviten Humanitet av bland andra Albin Amelin och X-et Erixon, också den på 1930-talet:

Bilder ur "Humanitet" på satirarkivet.se

I finsk arbetarkonst var Tapio Tapiovaara och Aleksanteri Ahola-Valo de främsta inom träsnittet i sin generation. Men helt olika. Ahola-Valo var i grund och botten en romantiker och idealist. Han förde vidare estetiken från symbolisterna på 1890-talet och nationalismen hos Gallen-Kallela (som stöttade honom). Även Tapsa har gjort mytologiska scener, särskilt ur Kalevala. Men hans stil är alltid enkel, rak och direkt. Som i det här bladet från 1964 med en gammal kvinna som matar måsar. Jag undrar om Tapsa hade sett Ragnar Sandbergs (1902-1972) många bilder med samma motiv. Men det spelar inte så stor roll - Tapsas tolkning var hans egen.

Forskning pågår om Tapsa. En student vid vår institution här i Åbo har åtagit sig att skriva en "gradu" (ungefär som en svensk masteruppsats) om honom.

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 17, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 14

En målarcirkel i ABF någon gång på 40-talet. Bildkälla: SR.
Ett e-brev (varför måste man säga email?) som jag fick idag påminde mig om några saker. För det första att ABF, Arbetarnas bildningsförbund, fyller 100 år i år. Därmed fyller också den svenska studiecirkeln 100 år, åtminstone i mer organiserad form. SR gjorde en serie program om detta i juni.

Idag är en studiecirkel oftast något som man betalar för. Men inom vänstern är det viktigt att behålla den enklaste principen för en studiecirkel - en grupp som samlas för att tillsammans studera ett ämne. Ingen ledare, ingen avgift, medlemmarna lär varann. Stärkta rättigheter och mer fritid gjorde efter hand att kulturella och konstnärliga cirklar började att dyka upp inom arbetarrörelsen och bonderörelsen. Ibland kunde man samla ihop till en liten avgift för att ha en lärare - se den tidigare texten om Ahti Lavonen och Arbetarnas konstklubb i Helsingfors för 60 år sedan.

Det har varit tal om programmet KIA (Kultur I Arbetslivet) samtidigt som jag skrev om Nina Svensson och hennes sociala konstprojekt. Som statligt program är KIA nedlagt, men jag borde nämna att det fortsätter mer lokalt inom If Metall i Väst där särskilt klubben vid företaget Swegon har varit aktiv. Bland annat har KIA i Metall Väst skapat ett forum för "Metalls konstnärer" där medlemmar som målar eller gör något annat konstnärligt deltar i årliga utställningar. Att måla på fritiden är ju ofta resultatet av eststiska studiecirklar, och KIA-utställningarna är exempel ett viktigt uppmuntrande av amatörverksamhet som en del av arbetarkulturen. Eli Abadji har lagt ut en del filmer på YouTube om det här:

Klipp om KIA och "Metalls konstnärer"

Och så var det Nina Svensson - tillsammans med Bernd Krauss fortsätter hon att hitta nya infallsvinklar på fenomenet studiecirkel. Det var det som e-brevet handlade om. Det var nämligen ett pressmedelande från Gävle konstcentrum, en inbjudan till ett "verk" som pågår "bara en dag" och som innebär att vem som helst kan komma till en (förhoppningsvis) blivande gågata i Gävle Centrum för att med sand och plastlera vara med och påverka hur ett bilfritt centrum kan se ut:

En studiecirkel utan bil - men med sandlåda.

Så om du bor i Gävle eller råkar vara där i övermorgon onsdag mellan kl. 12 och 21 - gå dit!

länkning pågår till intressant.se

lördag, september 15, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 13


Ahola-Valo med rakat huvud i Moskva 1932, när han arbetade som sjukvårdslärare
Jag tror att varenda en av de arbetarkonstnärer som jag hittills har skrivit om har levt och verkat i ett kapitalistiskt, "demokratiskt" samhälle där den radikala konstnären alltid måste vara försiktig för att inte stöta sig med eventuella köpare och finaniärer. Om någon av dem har haft en stor vision om att förverkliga allt de vill göra för mänskligheten, så har de aldrig fått chansen. En som fick chansen och tog den var Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) som vi räknar som finsk men som var lika mycket ryss och svensk, eller världsmedborgare. Han växte upp i Moskva under tsarens tid tillsammans med sina finsktalande föräldrar som tillhörde den radikala delen av tjänstemannaklassen.

Ahola-Valo (Valo är ett artistnamn och betyder "ljus") visade sig tidigt vara ett underbarn som läste filosofi och skrev ner sina tankar och iakttagelser i långa dagboksanteckningar. Dessa är bevarade, och nu en stor källa till kunskap om vägen till den ryska revolutionen. När revolutionen kom var han redan vuxen, och han kastade sig entusiastiskt in i arbetet med den nya staten och inte minst den nya sovjetmänniskan. Han blev konstnär, propagandist, intellektuell, teaterarrangör, arkitekt, pedagog, filmstjärna (i Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin) och forskare. Baserad i Vitebsk och Minsk i nuvarande Vitryssland fick han rita och leda byggandet av ett gigantiskt "tempel över mänsklig ondska" som dokumenterade den gamla världens grymheter. Han kom dock i konflikt med lokala partikommissarier och hamnade i Moskva där han arbetade med utbildning av barn och mödrar i hygien på skola för sjukvårdspersonal. Men efter några år gick Stalins terror inte längre att bortse ifrån, och redan det dubbla medborgarskapet (ryskt-finskt) gjorde att Ahola-Valo levde farligt. Dessutom passade hans modernistiska eststik inte in i ett Sovjet där politruken Andrei Zhdanov nu tillåtits att definiera den "socialistiska realismen" som därmed blivit obligatorisk för alla skapare av kultur.


Ahola-Valos "En skolpojkes dagbok" med omslag av honom själv
Ahola-Valo blev tvungen att flytta till Finland. Där sågs han å andra sidan som en farlig kommunist och hade svårt att försörja sig. Som "ryss" blev han dessutom internerad i Tammisaari (Ekenäs) under kriget, innan han fick komma ut för att utföra ett porträttuppdrag för president Ryti. Tyskarna hade sprängt hans tempel i Minsk i luften - det lär ha varit det första de gjorde, en bödlarna som fanns målade i stort format på väggarna var omisskännligt tysk. Men med sig till Finland hade han fått det mesta av sitt sparade material, däribland skisser och modeller till templet. Han blev intresserad av vikingatidens kontakter mellan den svenska och den finska sidan av Östersjön och fick på den vägen ett stipendium för att forska i Sverige. Det var 1947. I Sverige blev han kvar ända fram till 1981 och där fick han till slut ro att utveckla sina tankar om pedagogik och livskonst. Om det senare skapade han en egen teori som han kallade "AE-evo/homologin" - utvecklingen (evolution) av människans (homo) möjligheter. Han sade att 2000-talet blir de verkliga framstegens årtusende till skillnad från 1900-talet som bara har varit våld och destruktion. Han visste, för han var ju en de få som fick uppleva hela 1900-talet. Och han sade också sådana saker som att "varje liv är konstnärligt" och "människans enda kapital är hennes tid".

Solen (Valo), trädet och mänskohjärtat (Ahola-Valos emblem)
Ahola-Valo gav ut flera böcker - en av dem var ett urval av hans tidiga dagböcker, under titeln Koulupojan päiväkirja (en skolpojkes dagbok). Den har tryckts i flera upplagor. Enligt dagboken ska det ha varit så att han tidigt insåg att han inte var marxist, i diskussioner med pappan, som var övertygad marxist. Till skillnad från pappan trodde inte skolpojken Ahola-Valo att revolutionen var nödvändig eller ens möjlig. Utbildning skulle upplysa folket och det skulle förändra de materiella villkoren, trodde han. Han började bygga sina poedagogiska idéer redan som barn. Som 8-åring ska han ha upplevt hur tsarens polis jagade bort en älskad lärarinna från hans skola eftersom hon läst Dickens för barnen. Då ska han ha startat en egen hemlig skola där han och hans kamrater undervisade varann. Den här historien har blivit utgångspunkten för en film som också finns översatt till norska, och den här hemsidan om filmen har den enda text om Ahola-Valo som jag har hittat på något annat skandinaviskt språk än finska:

Den hemliga skolan (Filmstudieark)

Tänk att denne märklige man levde i 35 år i Sverige utan att någon verkar minnas honom där och utan att det verkar finnas någonting alls skrivet om honom på svenska. Det är egendomligt. Aleksanteri Ahola-Valos stiftelse och arkiv finns numera i Häämeenlinna (Tavastehus) dit han flyttade 1982. Då började också finska museer och medier göra en rad utställningar och dokumentärer om honom, till exempel den här:

Aleksanteri Ahola-Valo i YLE, 1984

Här berättar han bland annat om hur han tillsammans med sin mor blev vittne till massakern på demonstrerande kvinnor och barn i Moskva 1905, och visar träsnittet som han gjorde till minne av en mor med sitt döda barn. Även den som inte förstår språket förstår nog ändå vad han talar om här.

Vitryssland och Minsk var Ahola-Valos hem under en stor del av hans mest aktiva tid på 20- och 30-talen. Därför är det naturligt att han uppmärksammas också där, senast med en hyllningsutställning på 110-årsdagen av hans födelse, på nationella konstmuseet i Minsk:

Utställningen "Stråle av ljus", Ahola-Valo 110 år (text på engelska)

Själv har jag blivit helt omtumlad av att studera Ahola-Valo och jag tror att han är en helt unik figur i 1900-talets kommunistiska arbetarkultur. En ickemarxist och individualist som hyllade revolutionen men var övertygad om att varje människa hittar upplysning och kunskap i sig själv. Somliga i Finalnd idag förknippar honom nog mer med New Age än med kommunism, men vad han själv skulle ha tyckt om detta är svårt att veta.

Länkning pågår till intressant.se




tisdag, september 11, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 12

Henry Ericsson, Fånglägret i Henolla, 1931-32. Detalj.
Kvällens jakt började med en planerad lista över finska konstnärer som har kallats arbetarkonstnärer. Jag försökte bland annat hitta foton av en grafikserie av den alltför tidigt avlidne Henry Ericsson (1898-1933). Serien består av etsningar och är från åren 1931-32, men motiven är minnen från inbördeskriget 1918. Henry Ericsson var på de vitas sida under kriget men 14 år efteråt är det ur de rödas perspektiv han återger det. Till hans värsta minnen hörde det han fick se som vakt i interneringslägret i Henolla mellan Somero och Helsingfors. Den klassiska litterära skildringen av dessa dödsläger finns i Väinö Linnas roman Upp, trälar!

Ericssons son Christoffer skrev en bok om sin pappa - Henry Ericsson, min far. Det tragiska slutet beskrivs i baksidestexten:

Tiden hade emellertid löpt ut för H. Ericsson och hans hustru Quita, vilka hösten 1933 gästade vännen Jarl Hemmer i Borgå, och i den nedmörka staden körde fel och hamnade i ån. Med i bilen följde Quitas kusin Gunnel Lybeck och hennes man, litteraturdocenten Eric Kihlman, en av Hemmers närmaste vänner. Olyckan väckte stor uppmärksamhet i Sverige och Finland då bägge uppfattades såsom viktiga kulturpersonligheter. H. Ericsson var vid tillfället endast 35-årig och hade knappt kommit i gång med sin konstnärsbana, där han stått för design och formgivning, inte bildkonst.

Det sista påståendet är litet märkligt - visserligen är Ericsson mest känd som formgivare, men det är nog inget tvivel om att han ändå hann åstadkomma ett varaktigt bidrag till den finska grafiken och arbetarkonsten. Grafiksamlingen på Statens Konstmuseum i Helsingfors har många av hans bilder från inbördeskriget och vissa är också sökbara med foto i katalogen online. Det är en väldigt bra katalog där man kan söka på flera olika sätt:

Statens konstmuseum - Konstsamlingarna

Ett annat arkiv i Helsingfors är Kansan arkisto, folkets arkiv, som på Internet bland annat har sin samling av finska fackföreningsfanor. Hemsidorna är tyvärr bara på finska men fanornas språk är mer internationellt:

Kansan arkisto, punaliput

År 2006 ordnades på Kansan arkitso utställningen "Grafiikkan voima" (ungefär grafikens kraft) med finska konstgrafiker som stått arbetarrörelsen nära. Förutom Henry Ericsson fanns här namn som Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997), Tapio "Tapsa" Tapiovaara (1908-1982), Mauri Favén (1920-2006) och andra namn att undersöka framöver:

Grafiikkan voima

Upptäckte en hemsk felstavning i ett inlägg från 2008: "Valmari Ruokokoski". Ska vara Jalmari Roukokoski (1886-1936) också han en sorts arbetarkonstnär. Han har fått låna en del drag till den bisarre bohemen och kvinnokarlen Ilmari Salmikoski i Kjell Westös roman Där vi en gång gått som i vintras gick som populär TV-serie i Svenska YLE.

länkning pågår till intressant.se




måndag, september 10, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 11

Bildkälla http://www.tattooinspiration.com/tattoos/Shane_ONeill/tattoos_35324.html

Litteraturprofessorn Lars Furulands definition av arbetarkultur som kultur "om", "av" eller "för" arbetaren försummar en sak - kultur arbetaren. Med andra ord tatueringar och andra sätt att markera sin identitet på ett permanent sätt, på kroppen. Om man gör en tatuering är det bäst att det är på allvar. I Sandviken står den gamla ånghammaren kvar som en symbol för ortens industri igår och idag. Det lär vara så att många yngre metall- och verkstadsarbetare i Sandviken idag har hammaren tatuerad någonstans på kroppen. Johan Lundqvist har den över hela ryggen och ställde upp på foto när Dagens Arbete kom och gjorde reportage i somras:

"Tar man bort stoltheten blir folk förbannade"


I våras ledde jag en insamling av ett bildmaterial från Internet - bilder som folk tagit på sina tatueringar och andra
Bildkälla http://www.tattooartists.org/Img177223_IRON_WORKER.asp



"kroppsmodifieringar". Syftet var till att börja med mest att undersöka hur ett sådant bildmaterial kan samlas in och vad man kan förvänta sig att hitta. Det mesta som folk tatuerar såväl i Europa som internationellt verkar vara kopplat till vissa etablerade genrer som "goth", "fantasy", "science-fiction", "tribal", "nordisk" (vikingamotiv) o.s.v. Men det finns en del annat också, som i de här exemplen. Man kan spekulera över om det är en kvinna eller en man som bär den övre tatueringen. Informationen på Internet säger inte vilket. Förlagan är förstås den amerikanske tecknaren Howard Millers berömda krigsaffisch "We can do it!" från 1942.

Länkning pågår till intressant.se

lördag, september 08, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 10

Kari Juva, Turun työllä rakennetaan (Arbetet bygger Åbo) sedd från Aura å (sydost).
Tog en tur till Barkerinpuisto (Barkersparken) här i Åbo och försökte ta bra bilder av Kari Juvas arbetarmonument Arbetet bygger vårt Åbo. Det var inte så lätt. Enligt många är det här den i särklass fulaste skulpturen i Åbo. Sedan första gången jag såg den har jag haft en känsla av att det är något konstigt med den. Som om här ligger "en hund begraven". Ett monument i jättelikt format (ett av de största i Finland) men utfört som om konstnären inte hade något riktigt engagemang i uppgiften. Stela, schablonmässiga figurer utan några riktiga ansikten eller kroppsdelar - abstrakta skuggor som ser ut som tillfälligt uppstigna från Hades. Ovanför dem en tung, veckad form som ser ut som ett fruset svampmoln. När monumentet restes 1987 var parken betydligt mindre lummig än nu, men sedan dess har träden vuxit upp och uppenbarligen har ingen brytt sig om att den yviga tallen delvis skymmer figurerna. Det kan till och med tänkas att det finns förbipasserande som inte lägger märke till skulpturen alls, nu när den gröna oxiderade bronsen smälter ihop med vegatationen. Ja, det är en osynlig skulptur i en park som finns bara för att man beslutade sig för att riva en gammal industribyggnad, och som mest fungerar som passage för folk på väg någon annanstans. De stannar nog ogärna till i närheten av de utslagna som däremot gärna sitter i parken.


Frontfigurerna - med plåthammare, hacka och spade

Nu sitter jag här med Magdalena Lindroos kandidatuppsats om monumentet, skriven hos oss på konstvetenskapen vid Åbo akademi år 2006. Och plötsligt förstår jag vad jag tidigare bara har anat. Redan 1974 motionerade socialdemokraterna i Åbo om ett monument till stadens arbetare. Motionen bifölls och ärendet vidarebefordrades till bildkonstnämnden där en medlem föreslog att uppdraget skulle gå direkt utan tävlan till Åboskulptören Erkki Mykrä. Nu hörde det till saken att Mykrä var känd för sina vänstersympatier och för att han i sin realistiska konst gärna satte den utsatta människan i centrum. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att ledamöter i nämnden, däribland en konstnär, motsatte sig att Mykrä skulle få uppdraget. Dessutom var tiderna dåliga, oljekrisen påverkade Finland lika mycket som andra länder och skatteintäkterna minskade. Då är ju som bekant kulturen bland det första man drar in på. År 1976 var ärendet fortfarande inte avgjort, och då tappade vänstern sin majoritet i valet. Nämndmedlemmar byttes ut och den borgerliga majoriteten kunde försäkra sig om att inte tappa kontrollen över den ideologiskt viktiga frågan om arbetarmonumentet.

Erkki Mykrä, Han har just stigit upp, brons.
Frågan fick ytterligare prestige när staten gick in med medel till en skulpturtävling som inte kunde formuleras färdigt förrän 1979 och som inte avgjordes förrän 1981. Även Erkki Mykrä deltog i tävlingen. Men vann gjorde Kari Juva med Mykrä på andra plats och den mycket viktige skulptören Tapio Junno på tredje. I Magdalenas uppsats hittar jag ett foto på Mykräs förslag. Det är helt annorlunda än Juvas. Det saknar fullständigt den abstrakta stelheten och pampigheten hos Juva. Mykrä ligger bokstavligt talat lågt, placerar sina figurer på betraktarens egen nivå utan någon distanserande sockel. Motivet är enkelt men talande. Två mansfigurer, en ung och en gammal. De är båda nakna på överkroppen och vänder ryggen åt varandra. Den gamle är hopsjunken och man ser exakt hans sladdriga uttjänta muskler. En saklig och lågmält satirisk bild av människan och hennes arbete. Titel eller förklaringar behövs inte. Jag har ingen egen bild på förslaget (som finns bevarat på Wäinö Aaltonen-museet här i Åbo) men hans lilla bronsskulptur av mannen och likkistan har precis samma kvaliteter.


Monumentet från nordost. Man med spade, man med yxa (dold), man med brädor.
Prisnämnden fann att Juvas monument var överlägset på grund av dess "monumentala kraft" som passade för "anden" i ett så storslaget uppdrag. Det låter ju som rena floskler. Vid omröstningen  i bildkonstnämnden stod det jämnt mellan Juva och Mykrä med undantag för en enda röst (ordförandens) som lades till Juvas fördel. Efter detta fortsatte utförandet att dra ut på tiden. Juva kunde inte börja göra gipsmodellen till den enorma skulpturen förrän under 1984, och invigningen (av president Mauno Koivisto) dröjde till 1987. I sin uppsats menar Magdalena Lindroos att Kari Juva framstod som politiskt neutral i det starkt politiserade konstlivet i 70-talets Finland och att dokumenten tydligt visar att det gjorde honom till den borgerliga sidans kandidat. Hon drar slutsatsen att politiska åsikter maskerades till estetiska omdömen när beslutet skulle motiveras.

Monumentet från syd. Stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare.
På några punkt måste jag dock invända mot Magdalena och det gäller redskapen som de sju figurena håller i händerna. I nordost (se bild) rör det sig om en grävarbetare (spade över axeln) och två timmermän (yxa respektive brädor). Mittenfiguren på framsidan (sydost) håller i en hacka. Men figuren till vänster om honom håller i ett svårare redskap. Det är stort som en slägga men det är format som en plåthammare. Och det är nog inte så många utanför plåtslagarbranschen som känner till hur en plåthammare ser ut. Den ser ut precis som hammaren i monumentet, klen och slank och tillplattad i båda ändar. Titta här till höger! Det kan inte vara en slägga, för var och en som använt en sådan vet att en så klen slägga inte skulle duga till något alls. Kari Juva var uppväxt på landsbygden och kan inte gärna ha gjort ett sådant misstag. Det måste vara en plåthammare som gjorts överdimensionerad för att passa in i kompositionen. Bakom figuren med plåthammaren står en figur med spett över axeln, och längst bak en figur med en enorm skiftnyckel. Går vi motsols runt skulpturen från den här sidan ser vi alltså stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare, grävarbetare (två) och timmermän (två). En rimlig representation av dem som bygger hus.

Till skillnad från Erkki Mykräs förslag kräver Juvas skulptur en viss specialkunskap för att tolkas rätt. Svårigheten ökas av att han förvrängt verkligheten genom att göra plåthammaren överdimensionerad. Realismen har fått vika för monumentaliteten och symmetrin, precis som i hela skulpturen överlag. Magdalena skriver att plåthammaren är en slägga, och det tror nog de flesta. Hon skriver också att figurerna representerar varsin yrkesgrupp, men det gäller uppenbarligen bara för de tre figurena i söder (stål, sten, plåt).

Jag skulle vilja påstå att trots att Juvas monument är skenbart "modernt" eller modernistiskt till formen, så exemplifierar det ett mycket gammaldags sätt att se på monumentets funktion. Det är ett synsätt där monumentet är en uppställning (som i en parad eller ett studiofoto) som ska överblicka en offentlig plats och där figurerna ska vara klart igenkännliga via vissa attribut som de bär. Precis som i kyrkokonsten, där helgonen har sina bestämda attribut. I grund och botten är det så här den sovjetiska och kinesiska "socialistiska realismen" ser ut. Det går mycket väl att dra paralleller mellan Juvas monument och viss Sovjetskulptur. Det som verkligen fick pusselbiten att falla på plats för mig var när jag förstod att det var den borgerliga majoriteten som stått bakom Juvas förslag. Finland är ett samhälle där en blodig klasskonflikt och senare en påtvingad vänskapspakt med Sovjet skapade en situation där synliga konflikter undviks. Arbetarklassen fick sina monument som kompensation för inbördeskrigets grymheter, men arbetarna framställdes heroiskt och idealiserat. Påminnelser om en mindre hjältemodig vardag, som hos Mykrä, manövrerades diskret bort med officiell retorik och med estetiska argument som täckmantel. På så sätt fick den idealiserade arbetarbilden en liknande roll i klasskompromissens Finland som i kommunismens Sovjet, fast från rakt motsatta ideologiska utgångspunkter.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se
Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se


fredag, september 07, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 8

Affisch av Kalle Brolin för en utställning i Vasa hösten 2008
Fredrik Axvik och andra frågar mig alltså vad arbetarkonst är, och hur ska jag kunna ge något exakt svar på det? Om jag hade haft ett sådant svar hade jag aldrig behövt starta den här bloggen, eller låta den vara kvar, i sex år nu. Arbetarkonsten igår och idag är till stor del okänd och definitionen beror på samtalen mellan oss som vill hjälpas åt att spåra upp den och beskriva den. Vad är förresten en definition? En definition behöver inte vara något distanserat och abstrakt, eller något som bara existerar i språket. En definition kan också vara ett sätt att påverka handlingar i verkligheten genom att begreppet kopplas till ständigt nya företeelser. Att begrepp är dynamiska och föränderliga är en viktig lärdom från den marxistiska tankevärlden. Det var just den motsatta uppfattningen om begrepp som fasta och statiska som en gång fick vissa att tro att arbetarklassen är borta. Om man tror att de människor som begreppet syftar på alltid och en gång för alla måste vara på ett visst sätt, så måste ju de människorna förr eller senare ta slut. Och detsamma måste väl gälla för begreppet arbetarkonstnär om det blir föremål för samma stela logik.

Konstnären Kalle Brolin blir glad när jag kallar honom arbetarkonstnär. Kalle kommenterar bland annat:

"Om en konstnär skildrar en arbetsplats, är det viktigt om det är ens egen eller andras? Är det viktigt hur mycket pengar konstnären tjänar varje månad, eller är det viktigare hur mycket konstnärens föräldrar tjänar? Är det mer intressant med vissa typer av arbeten framför andra, t.ex. i tillverkningsindustri, McDonaldspersonal, städare, arbetslösa, långtidssjukskrivna, eller kanske frilansande kulturarbetare som gör gratisjobb för att vara attraktiva för klienterna?" (facebook måndag denna vecka).

Jag tror att alla de här frågorna har kommit fram  här på bloggen tidigare i någon form. Är det viktigt att ha bakgrund i arbetarklassen? Är det viktigt att själv ha försörjt sig i ett arbetaryrke? Vilka arbetaryrken är särskilt intressanta att skildra? Traditionellt var det förstås de tunga yrkena - tunga inte bara i fysisk utan också i ekonomisk mening. Järnet, skogen, det som byggde upp välståndet. Idag är däremot serviceyrkena i majoritet i arbetarklassen. I USA skiljer forskarna gärna mellan arbetarklassen och vad som kommit att kallas "serviceklassen", men den indelningen avstår jag  medvetet från här. Vi akademiker och kulturarbetare är vana vid att arbeta för låg lön eller ingen lön alls för att få meriter att sätta i våra papper, i hopp om en riktig anställning så småningom. Vi tillhör alltså det oorganiserade eller svagt organiserade prekariatet. Det gör också delar av arbetarklassen idag. Många av oss kan inte ha konsten, skrivandet eller forskandet som heltidssyssla utan måste försörja oss i vanliga yrken. Om detta gör oss mindre självbespeglande och teoretiska kan det bara vara till nytta för våra bilder och ord.

Kalle Brolin hör till de socialt orienterade konstnärerna i Sverige idag och har låtit tala om sig en hel del. Han arbetar med projekt som ofta handlar om människors livshistorier. Projekten mynnar ut i utställningar, filmvisningar och andra arrangemang som ger oväntade perspektiv på ett ämne. Ofta har Kalles aktiviteter en koppling till arbetarrörelsen och dess historia. En av hans filmer handlar om hamnarbetare i Liverpool och en annan om Maria, veteran från den radikala vänstern i Göteborg. Han har samarbetat med skolor och tagit barnen på utflykter till gamla fabriksmiljöer. Han är också skribent och medarbetar i Fria Tidningen. Vissa av hans artiklar i tidningen ingår samtidigt i något av hans projekt. Till exempel den här, om Liverpool. Ett urval av projekten presenteras på Kalle Brolins hemsida.

En särskilt intressant sak med Kalle Brolin är att han inte bara gör konst om arbetare och aktivister och därmed bidrar till att definiera vår tids arbetarkonst. Han får oss också att tänka oss framtidens aktivism och arbetarkonst. Affischen här ovan annonserar hans visning i Vasa av projektet "O! Children!" år 2008 där han skapade program, slogans, symboler och affischer för framtida rörelser som borde kämpa för alla de barn som utnyttjas som arbetskraft. Förebilder för sådana rörelser finns redan, i Peru och i Indien. Men på de flesta håll fortsätter barn att arbeta under usla villkor och helt utan de råd och det stöd som hade kunnat förbättra dertas situation. 

De etablerade "vuxna" rörelsernas strategi har oftast varit att verka för förbud mot barnarbete. Många som arbetat med frågan på plats har förstås konstaterat att ett sådant förbud inte kommer att fungera så länge de fattigaste familjerna är beroende av barnens inkomst för sin överlevnad - alltså bättre att minska barnens lidande idag än att vänta på större förändringar som kanske aldrig kommer. Via "O! Children!" tar Brolin ställning för denna mer direkta strategi som är mer typisk för den frihetliga socialismen (Och Fria Tidningen) än den etablerade arbetarrörelsen. Det är ett kontroversiellt ställningstagande som också breddar diskussionen om vad en arbetare är och vad konst för arbetare är.

Kalle Brolin har två termer för att beskriva den här sidan av hans arbete: han kallar den "social science fiction" och han säger att han bedriver "spekulativ estetik" (speculative aesthetics). Det är alltså en estetik där han spekulerar om framtidens politiska konst och skapar fiktiva scenarion. Men det kan också likna "science" där han arbetar på liknande sätt som en historiker eller sociolog. Ända sedan 2003 har han studerat frivilligorganisationer i Göteborg och satt sig noga in i deras verksamhet. Samtidigt har han gått till arkiven och studerat ceremonier, sånger, standar och symboler i äldre folkrörelser - även arbetarrörelsen. Som en syntes mellan gammalt och nytt har han sedan skapat motsvarande program för de små frivilligorganisationerna. Kanske kommer några av dem att utvecklas till framtidens stora folkrörelser? Kalle Brolin själv skriver mer om projektet på den här sidan:


Rögle konsthall 2008

länkning pågår till intressant.se

onsdag, september 05, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 7

Underklasskonst?
Jag har fått ett brev från konstnären Fredrik Axvik - han arrangerade en konstbiennal i Eslöv under ett antal år och han är också konstminister i Lars Vilks mikronation Ladonien. Fredrik Axvik har godkänt att jag återger hans brev här som ett öppet brev. Det kommer precis när jag funderar på att ta bort den kanske litet bombastiska inledningstexten här på bloggen. Men nu inser jag att den påminner om en viktig distinktion, så jag låter den stå kvar. Fredrik skriver så här:

Du skriver ju att underklass är ett skällsord, men inte arbetarklass. Njaä, va? "Underklass" yttras nog med ett medlidande (dolt eller inte) - och, hoppas man, utan avsmak. Samma gäller nog "arbetarklass" som doftar lite unken diskbänksromantik (eller svett- och svetslopperomantik). Visserliigen försöker politiker och kändisar anknyta till detta, men det blir ju knappast trovärdigt när en överviktig kostymgubbe med gikt, eller en skäggig och lindrigt alkoholiserad rockstjärna, sluddrar om arbetarklassen som deras stora inspiration eller ursprung, samtidigt som dom tar gräddfilen till nästa lunchmöte och lyfter en månadslön eller dagslön motsvarande en normal årslön för en fabriksarbetare. Det finns under-, mellan- och överklass, inget snack om det. Men jag är väldigt negativt fascinerad av att kalla något för "Arbetarkonst". Det hade varit intressant att kalla det hela för "Underklass-konst". Och jag har fortfarande inte hittat nån bra definition på just "Arbetarkonst". Är väldigt nyfiken på begreppet som sådant och vad det egentligen avser... smile När upphör det att bli Arbetarkonst? Hänger det ihop med utövarens politiska övertygelse, eller årsinkomst och/eller klasstillhörighet vid födsel? Eller är det bara sådan konst som tilltalar "Arbetarklassen" (och vad är det isåfall?). Kan det isåfall tänkas bli Mellanklass-konst eller Borgarkonst? När blir det Överklasskonst? Damien Hirst?

Om jag nu ska svara på det här så skulle jag vilja börja med några enkla grundfrågor, nämligen "Vem?", "När?" och "Var?". Vem yttrar sig med medlidande (dolt eller inte) om arbetarklassen, på liknande sätt som om underklassen? När och i vilka sammanhang? Att yttra sig med medlidande om någon är sällan att göra den personen något gott - i medlidandet finns en underförstådd patronisering (det är skillnad mellan att känna och att yttra medlidande). Det som är ointresserad av arbetslivsskildringar kanske kan tycka att den osar unken diskbänksromantik - men vad säger de som själva jobbar som diskare. Om de fick välja mellan att kalla sig underklass eller arbetarklass - vad skulle de föredra? Det behöver man knappast ens undersöka, svaret är givet. Om arbetarklassen faktiskt förknippas med organisering och stolthet, så är ordet "underklass" tvärtom ett ord som signalerar självömkan, bitterhet och önskan om medlidande. Är det en tillfällighet att självömkans gigant Strindberg jämt kallade sig "underklass"? Det var för honom en strategi för att distansera sig så mycket som möjligt för dem han trodde såg ner på honom.

Jag har själv ofta gjort tankeexperimentet att ta fram en bild och föreställa mig att den är en underklassbild - eller för den delen underklasskonst. I samtliga fall har det varit en bild som jag tycker är dålig - till exempel taffligt målade gråtande barn eller solnedgångar i alltför bjärta färger. Nu råkar jag ju veta, eftersom jag har sett många sorters hem, att det är just den här sortens bilder som många arbetare tycker om. Det här beror förstås på att jag har sett till att tillägna mig en smak som gör mig respektabel i kulturcirklarna, men smak är något subjektivt och detsamma gäller för begreppet underklass. Jag vill mena att det begreppet alltid uttrycker en subjektiv värdering av min egen position (självömkan) eller andras (förakt och patronisering). Med begreppen arbetare och arbetarklass förhåller det sig helt annorlunda. De begreppen har en tydlighet som formats genom många års politisk och facklig praxis, alltså av objektiva faktorer. Konst som på något sätt har koppling till denna praxis kan göra anspråk på att kallas arbetarkonst, och då är det inte en fråga om tycke och smak. Det är kanske därför som begreppet arbetarkonst låter så underligt idag - det kombinerar någon objektivt (arbetare) och något mycket subjektivt (konst).

Om "hötorgaren" här ovan ägs av en arbetare som har den på väggen och tycker om den skulle den väl visst kunna kallas arbetarkonst. Men det skulle vara ganska meningslöst att göra det eftersom beteckningen inte skulle säga något om målningen utan bara om ägaren som representativ för vissa förutfattade meningar om vad arbetare har för smak. "Konst som tilltalar arbetarklassen" kan bara vara en grov generalisering, och det är mitt svar på Fredriks fråga på den punkten. Har då begreppet att göra med utövaren, till exempel utövarens årsinkomst? Det är en intressantare fråga som fler har ställt, så jag ska återkomma till den. Men "överklasskonst" och "mellanklasskonst" tycker jag är lika orimliga begrepp som underklasskonst - för de är uttryck för samma typ av subjektiva värderingar. Medelklass är den som känner sig som medelklass för att den inte är oberoende som överklassen men vet att den (eller "hen") inte är arbetarklass heller. Jag tror inte heller att det finns borgarkonst. Men det finns estetiska ideer som är uttryck för en borgerlig livssyn och som får politiska konsekvenser. Engelsmannen Damien Hirst som Fredrik nämner är en intressant figur på många sätt, men inte är hans konst överklasskonst bara för att överklassen köper den. I så fall skulle Albin Amelin också vara överklasskonst. Ser man till Hirsts bakgrund skulle det snarare vara arbetarkonst. Men det är det inte heller. Samma sak där som med hötorgaren - begreppet arbetarkonst är inte till någon som helst hjälp för att beskriva vad Hirst gör.

Men ibland, Fredrik, kan det vara till hjälp. Ja, det var ett långt svar, och tack för frågorna.

Imorgon gäller det bland annat konstnärerna som lät kollegan spela djurskötare. Är det arbetarkonst? Vi får väl se.

länkning pågår till intressant.se

tisdag, september 04, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 6

Amelins "Strejk" med fråndraget draperi i kongressalen, FH Stockholm
Det är glädjande när konstnärer som arbetar på annat sätt än de traditionella intresserar sig för arbetarkonst. Nutida konst kan visserligen vara svår att greppa och det kan vara svårt att se några kopplingar till äldre konst. När en nutida konstnär kanske tillbringar en tid på en arbetsplats och låter folks erfarenheter komma till uttryck i fotografier, videoverk och texter, så kan det vara svårt att förstå vad det skulle finnas för likheter mellan sådana projekt och till exempel Albin Amelins Strejk här till höger.


 Och det finns inte alltid några yttre likheter alls. En nutida konstnärs verk kanske inte ens innehåller några bilder. Kanske består det bara av ett möte mellan personer från olika grupper i samhället. Det kan röra sig om sociala lekar och experiment. En konstnär och en djurskötare byter roller: konstnären försöker göra djurskötarens arbete och djurskötaren dokumenterar hur det går. Det blir ofrånkomligen så att de lär sig av varann. Det presenteras som "en studiecirkel". Mer om detta exempel imorgon. Konstnärer som arbetar med samhället eller gruppen som material kan skilja sig mycket åt sins emellan.


Från utställningen Surplus Work på Galleri Rotor i Göteborg, augusti 2011
Förra sommaren blev jag kontaktad av en yngre konstvetare vid namn Patrik Haggren som ville bjuda in mig till en diskussion på elevgalleriet Rotor på Valand i Göteborg. Tyvärr läste jag inbjudan försent eftersom det var semester, så det blev ingen medverkan. Det hela handlade om en utställning som Haggren samtidigt arrangerade på galleriet tillsammans med några andra. En utställning med den engelskspråkiga texten Surplus Work - The (Non)Display of Swedish Labour Movement Art, alltså ungefär "Merarbete - ickeuppvisningen av svensk arbetarkonst". Utgångspunkten var det vita draperiet som oftast hänger framför Amelins Strejk i kongresshallen i Stockholm (syns här på första bilden). Gruppen hade låtit tillverka en kopia av draperiet som hängdes i lokalen så att en del av den skärmades av. I den avskärmade delen fanns målningar och grafiska blad som hämtats upp från ett magasin där Folkets Hus i Göteborg förvarar nerplockad konst.


Gruppen betraktade utställningen som en sorts filosofiskt forskningsprojekt där syftet var att väcka frågor om verkens historiska och ideologiska värde. För att lägga till fler dimensioner (bokstavligen) bjöds den spanska konstnären Leonor Serrano Rivas in att gestalta resten av utställningen med utgångspunkt från fem av bilderna från Folkets Hus - men på distans, utan att ha sett Göteborg och utan att veta något alls om den svenska arbetarrörelsen. Den enda information hon hade var korta texter som utställningsgruppen skickade till henne om sina undersökningar. Resultatet var något som måste ha verkat abstrakt men fascinerande. Jag kunde själv inte se utställningen, men på foton ser man hur en arkitektonisk teckning gjorts direkt på väggar och golv så att rummet verkar vara en del av ett mycket större rum och som om besökaren ser genom osynliga väggar. I själva verket baserade sig väggteckningen på en 3Dmodell av flera rum, däribland kongresshallen i Stockholm. Av de fem gamla bilderna hade Serrano Rivas valt två. En av dem var en demonstrationsbild av Albin Amelin. Ur bilderna kopierade hon vissa former och detaljer som hon filtrerade i en sorts "visklek", fast med tecknade former istället för viskningar. Till slut blev det former som bör ha varit ganska annorlunda än de ursprungliga. På dem baserade hon sedan små vita objekt eller skulpturer som hon tog till verkliga industrimiljöer där de blev fotograferade ovanpå packlådor. Dessa foton visades i utställningen tillsammans med packlådorna, skulpturerna och några röda flaggor som såg ut att ha glömts kvar av en händelse.

En PDF med fler utställningsbilder och texter på engelska finns här

På så sätt handlade projektet och utställningen om avstånd och brist på igenkänning - indirekt det avstånd som många nog kan känna till arbetarrörelsen och arbetarkonsten idag. En konstnär i ett främmande land tar detaljer ur för henne okända bilder och bearbetar dem tills de blir oigenkänniga även för oss. Men samtidigt för hon tillbaka detaljerna till de miljöer dit det från början var meningen att budskapet skulle nå. En annan omplacering är packlådorna som flyttas från sitt vardagliga sammanhang och in i galleriet. Diskussionen som jag skulle delta i var tänkt att hållas i källaren under Folkets Hus där konsten är magasinerad, alltså en tredje omplacering. Hela projektet verkar ha handlat om förhållandet mellan vad som visas och vad som inte visas men också om vad som är offentligt och vad som är slutet i det politiska livet.

Jag märker medan jag skriver det här att beskrivningar av utställningar av det här slaget leder så långt bort som vi kan komma från utgångspunkten - arbetarkonsten. Istället för arbetarkonsten och dess "populära former" (Haggrens ord) får vi en konst där allt är kodat och där avsikterna inte kan förstås utan omfattande förklaringar. Det kan vara förklaringarna som är själva konsten - en filosofisk konst. Som Conny C.A. Malmqvist i Expressen ganska nyligen är det lätt att känna att mycket politisk konst idag är: "för litet hjärta, för mycket hjärna" (23 aug).

Imorgon kommer några mera direkta grepp.

Länkning pågår till intressant.se

måndag, september 03, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 5

Albin Amelins 100-årsdag 2002, katalog till utställningen


Litet grann om hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Väckarklockan eller startskottet var den uppmärksammade utrensningen av konst ägd av arbetarrörelsen från de Folkets Hus som i vår marknadsfixerade tid har blivit "Conference Center". Mest stormade det kring Albin Amelins stora kampmålning i kongresshallen i Folkets Hus vid Sveavägen i Stockholm. Den hade länge varit försedd med ett vitt draperi som kunde dras för när känsliga kongressdeltagare (läs näringslivstoppar, eller vissa socialdemokrater...) inte önskade se den. Det här var hösten 2007, men i november 2007 vek sig Folkets Hus för opinionen och beslöt att Amelin fick vara kvar. Fortfarande med draperi dock. Man kommer att tänka på vad Amelin sade på tal om en bekant som beställt en målning. Han ville ha en blomstertavla. "Det ska han inte få", sa Amelin, "han ska få hammaren och skäran". Ett beskt skämt av en man som visste att han var hänvisad till blommorna för att överleva - och fortfarande är det Amelins blommor som det betalas höga priser för på konstauktionerna. Men vem ska visa hans kampbilder om inte arbetarrörelsen och Folkets hus?




På senhösten 2007 kom också ett nummer av tidskiften Arbetarhistoria på temat konst och kultur med en omtalad artikel av litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola - "Arbetarkonst och arbetarlitteratur – så funkar det!" Via diskussioner under Ahlbäckdagarna i Smedjebacken var ett nätverk för forskning om arbetarkonst på gång. Spaningarna efter arbetarkonsten inleddes här på bloggen. Den 14 april 2008 var det dags för intresserade från hela Norden att samlas i Smedjebacken för två dagars föredrag och diskussioner om vad som hade gjorts och vad som borde göras. Mina rapporter från mötet finns fortfarande kvar här på bloggen som Spaning 17 våren 2008 och ett antal följande inlägg. Ett av resultaten hittills är antologin Fram träder arbetaren som kom ut 2009.


Något som efterlystes på seminariet var fler yngre forskare och yngre konstnärer med intresse för arbetarkonst. Om jag då redan hade börjat mitt arbete som lärare här i Finland hade jag till exempel kunnat upplysa om att två studenter vid Åbo Akademi hade skrivit varsin kandidatuppsats om arbetarmonument i staden - det var år 2006. En annan uppsats på samma nivå lades fram i Visby i maj i år och handlar om samma sak som det här inlägget - hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Författaren Mikaela Hansen utgår från Magnus Nilssons definition av arbetarkonst och beskriver arbetarkonstens historia i Sverige i korta drag innan hon går över till utvecklingen inom socialdemokratin efter milennieskiftet. Hon ser kopplingar mellan regeringsskiftet 2006, partiets kris och ett ökat behov av att debattera arbetarrörelsens kulturarv när det ifrågasätts.

Uppsatsen saknar tyvärr någon riktig slutsats (trots slutdiskussion), och det stör undertecknads fåfänga att Hansen citetar ett stort antal Internetkällor men inte bloggen Arbetarkonst. En rolig detalj gäller antalet träffar på Google när man söker på "arbetarkonst". Hösten 2007 var antalet träffar bara 95, skriver Magnus Nilsson i sin artikel. Hansen har prövat någon gång i våras och uppger hela 10.300, vilket skulle visa hur mycket intresset har stigit. Fast när jag själv nu försöker får jag bara 3.180. Det är något lurt här - men resultat varierar också beroende på vilken dator man söker från. Google är ett uselt redskap i vetenskap.


Uppsatsen kan hur som helst läsas i sin helhet här: "Arbetarkonstens villkor - historisk kontext och politiskt värde"




Länkning pågår till intressant.se

söndag, september 02, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 4

Bildkälla: http://www.treard.se/2009/11/hosten-overgar-sa-sakteliga-i-vinter.html
Mer om smeder och smide, och samtidigt om bilden som syns i bakgrunden på den här bloggen. Bilden är en av många järnverksbilder av Johan Ahlbäck (1895-1973), en av de mest produktiva arbetarskildrarna i Sverige. Det är till minne av honom som Ahlbäckdagarna hålls i Smedjebacken varje år och det var där som idén om ett forskningsnätverk om arbetarkonst föddes hösten 2006. Varje år delas Ahlbäckspriset ut till någon som arbetar med bild i Johan Ahlbäcks anda. Förra året gick priset till Lennart Engström i Uppsala. Reflektioner kring de tio första pristagarna (1993-2003) finns i arkivet här på bloggen.

Men smide alltså. Skola, föreningar och företag i trakten kring Smedjebacken har haft satsningen "Ahlbäck och smide" där skolelever har fått lära sig både om järnframställning och om Johan Ahlbäck. Grupper från Estetiskt program på gymnasiet har dels fått pröva på smide, dels att måla med inspiration från Johan  Ahlbäck. Ett bra sätt att hålla den lokala historien levande.

Thomas Amedé och Dalarnas Museum har gjort en film om Johan Ahlbäck. Den är 52 minuter lång och finns i sin helhet på YouTube:

Filmen om Johan Ahlbäck

Se också: Ahlbäckdagarna 2012

länkning pågår till intressant.se

lördag, september 01, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 3

Foto Fred Andersson hösten 2011
Under ett tag åkte jag ganska ofta bil genom den lilla staden Salo mellan Åbo och Karis (sydvästra Finland). Vanemässigt tog jag vägen förbi Ben Renvalls bronsstaty av smeden Lauri. Det här är arbetarkonst av det entydiga slaget. En människogestalt mitt uppe i arbetet, och samtidigt en symbol för betvingandet av materien. Ett offentligt verk i stort format och i ett material som ska stå sig genom många människoåldrar. Ett identitetsskapande verk.

Lauri är det äldsta dokumenterade namnet på en person bosatt i vad som senare skulle bli Salo. Lauris yrke angavs som "smed" och därför har han blivit en lämplig symbol för en ort där metallindustrin har varit viktig. Salo är ett bra exempel på en typ av samhällen som växte fram under 1800-talets industrialisering. För tusen år sedan gick Östersjön ända upp till Salo och den höjd där Salo kyrka nu ligger var en udde som fungerade som handelsplats. Vid 1800-talets mitt blev bondbyn ett stationssamhälle när järnvägen kom och fabrikerna byggdes. På 1890-talet blev Salo köping och först 1960 stad. Här fanns Nokia fram tills i år.

Att arbetarrörelsen har varit stark i Salo ser man på det stora och välskötta Folkets Hus som ligger i närheten av Lauristatyn. Statyn restes 1963 och att Ben Renvall fick göra den är ingen tillfällighet. Han var från trakten och det finns ytterligare tre offentliga verk av honom i Salo. Hans realistiska stil uppskattades och hans verk hörde till dem som gärna sändes på utställningar österut. Hustrun Essi Renvall utförde ett monument till vänskapen mellan Finland och Sovjet, i Helsingfors. Men stilen är mer inspirerad av den italienska klassicismen än den sovjetiska "socialistiska realismen" (egentligen klassicism den också) - Ben Renvall hade studerat i Rom. Han var född i byn Suomusjärvi nära Salo 1903. Han och Essi dog samma år, 1979.

länkning pågår till intressant.se