fredag, augusti 31, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 2

Ahti Lavonen 1956, "Mor med barn", träsnitt. 


Jag bor sedan fyra år tillbaka i Finland där jag arbetar på det finlandssvenska universitetet i Åbo, Åbo Akademi. Så gott jag har kunnat och hunnit har jag försökt sätta mig in i den finska kulturen och särskilt förstås den finska konsthistorien. Finsk konst är nästan okänd i Sverige. Språkbarriären finns där och det är inte mycket finsk forskning som översätts till svenska. Finlandssvenskarna är en förmedlande faktor men det är förvånansvärt få i Sverige som vet att finlandssvenskarna ens existerar!




När det gäller arbetarkonst har jag förstått att bilden är mycket klarare här i Finland än i Sverige. Här har arbetarkonsten varit synlig på ett helt annat sätt. Och den har uppmuntrats från officiellt håll. Under vänskapspakten med Sovjet fanns det en förening för kulturarbetare och konstnärer för främjandet av samarbetet österut - KTL (Kulttuurityöntekijäin Liiton.) Många finska konstnärer deltog regelbundet i vänskapsutställningar och andra utbyten i Sovjet. Många skulptörer fick officiella uppdrag att skapa minnesmärken över industrimiljöer eller över händelser i arbetarrörelsens historia.


Ahti Lavonen (1928-1970) var en finsk konstnär som blev internationellt känd på 1960talet för en helt abstrakt "informell" stil. Just den sortens måleri betraktades som väldigt "finsk" just då. Men han började på ett helt annat sätt i en grupp unga självlärda målare i Helsningfors som gick ihop och bildade "Arbetarnas konstklubb". Det var i slutet på 40-talet. Klubben hade årliga utställningar av sina alster på Galleri Hörhammer som var respekterat och alltid recenserades i Helsingforspressen (både den finsk- och svenskspråkiga). Ett klipp ur tidningen Nya Pressen den 24 april 1951 berättar om gruppens 5årsjubileum. Rubriken är "Proletärmålare vill bekämpa skräckkonst" - konstdebatten handlade mycket om hur organiserade krafter kunde begränsa hötorgsmåleriet ("skräckkonsten") så att konstnärer kunde få större avsättning för sina verk. Några citat:


- Vi arbetar på dagarna och målar på nätterna. - Det är entusiasmen och energin som håller oss igång. - Vi vill öppna ögonen hos våra gelikar för konstens verkliga värden och göra vårt bästa för att utrota dussinmåleriet och skräckkonstabrikation, deklarerar medlemmar av arbetarnas konstklubb, vilka mött upp till sin femte utställning som i år försiggår på Galerie Hörhammer.


Arbetarnas konstklubb bedriver om kvällarna och söndagsföremiddagarna en konstskola i Alexis Kivi-folkskola. Där tecknas och målas det ivrigt efter levande modell. Två gånger i veckan kommer läraren och rättar arbetena. Klubben räknar ett femtiotal aktiva medlemmar, och undervisningen sker till självkostnadspris. [---] Konsten förenar dem alla. Konstnärerna Unto Pusa och Gösta Diehl har tidigare verkat som lärare för målningsklassen, vilken nu undervisas av Urho Lavanne. Den i år startade skulpturklassen arbetar två gånger i veckan under ledning av bildhuggaren Eino Räsänen i en keramikverkstad vid Väinömöinengatan. Klubben har hopp om att från hösten även börja med grafikundervisning och har ett lämpligt arbetsrum i sikte.


[---]


- Vi har haft undervisning i anatomi och då vi inte hade någon lärare lärde sig var och en av oss en del om människokroppen och undervisade kamraterna säger Taito Luiro. [---] Genom sitt brinnande intresse och sitt allvarliga uppsåt är dessa arbetarkonstnärer de rätta att sprida förståelse för riktigt måleri bland sina kamrater på arbetsplatsen och lära dem se skillnaden mellan "hjortstrider i månsken" och "höger eller vänstervridna tjädrar" och verkliga tavlor.


[---]


Den ende som består sig med ett riktigt arbetsrum är hattstockmakaren Reino Gråsten. Hans ställning är avundsvärd om man jämför den med många andras. Mauri Heinonen, diversearbetare och hamnsjåare, målar monumentalt upplagda tendentiösa arbetarmotiv i kolossalformat i familjens tjugokvadratmetersrum, där ungarna bullrar och hustrun lagar mat på tegelstenar i kakelugnen, då hon inte försörjer familjen vid metallsvarven i fabriken. Kamraten Ahti Lavonen har det ungefär lika ställt men han intresserar sig för abstrakt konst och intresserar sig för idealen, genom vilka han lättast anser sig övervinna svårigheterna i livet.


Så det verkar som om Ahti Lavonen redan 1951 var på väg mot stilen som skulle göra honom berömd och där form och färg ska mildra svårigheterna snarare än att visa dem. Men i träsnittet från 1956 är han fortfarande en socialt engagerad och litet valhänt realist i murriga färger. Litet i traditionen från tyskan Käthe Kollwitz. Man känner tröttheten i mammans tunga kropp där hon går med sina barn. Är de hemlösa? Det här är citat och bilder från en tid som kan verka väldigt avlägsen, men ändå inte.


länkning pågår till intressant.se



torsdag, augusti 30, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 1

Foto: Adrian Berntsson (april 2011)
Hej. Den här bloggen har nu fått en annan layout och blivit uppdaterad till ett Internet som har utvecklats rejält sedan jag startade bloggen (2006). Möjlighetena och redskapen för att sprida intresset för en blogg har blivit väldigt mycket större. Jag gör det här nu eftersom bloggen gick i stå och eftersom jag tycker det är synd att låta den dö. Syftet var från början att "spana" efter arbetarkonsten med korta iakttagelser och fakta. Men jag var ensam om att skriva inlägg och de förvandlades mer och mer till essäer i miniatyr med diverse teoretiska långrandigheter. Det gick inte. Jag har och hade varken tid eller ekonomi för att kunna hålla flyt i en blogg med så långa inlägg. Bloggen har en ny adress: arbetarkonst.blogspot.com. På adressen "underklass" finns numera bara en länk som leder hit. Det har hela tiden varit tokigt att en blogg om arbetarkonst haft adressen "underklass". Istället för "spaning" vill jag nu säga "jakt". Det blir ett högre tempo.

(Här hade jag velat återge en karikatyr som några arga konstnärer ritade av mig när jag var kritiker - jag ligger på alla fyra med tungan ute och skriver på en oändlig toapappersrulle - underförstått alltså att det jag skriver är skit och att det aldrig tar slut. Jag kan inte hitta den teckningen längre. Synd, den var rolig.)

Pseudonymen Konstfred uppfanns av min kompis ekonomen Anders Hargefors i Karlstad år 1996 när han fixade ett Hotmailkonto åt mig. Här på bloggen har jag försökt skriva som om jag vore anonym och försökt undvika ordet "jag" till varje pris - "vägra egobloggande" som jag citerades en gång i LO-tidningen. Det känns krampaktigt och fånigt och jag slutar alltså med det.

Bilden visar mig (i grönt linne) och min äldre kusin Roger Alriksson. Den är tagen av min son Adrian på mitt och min mammas lantställe i Halland. Den här vårdagen 2011 råkar jag och Roger vara klädda på samma sätt men Roger har ett arbetaryrke (det skulle han nog själv hålla med om) medan jag själv knappt nånsin gjort något annat än att läsa och skriva. Det är en vardagsbild av den sorten som folk idag lägger upp var som helst (till exempel på en blogg). Det är ingen arbetsbild för den visar ju inget arbete (händerna i byxfickorna...) Eftersom Roger är arbetare är det en bild av en arbetare + någon som bara ser ut som en. Men konst är det inte. Konst är det som kallas konst säger Lars Vilks (väldigt aktuell just idag) och arbetarkonst är konst som man inte kan förstå om man inte vet något om arbetarklassen (en enkel sak som jag har malt i det oändliga i sex år nu).

Nyss blev klass ett lika hett kulturellt debattämne som Vilks på grund av arbetarpoeten Johan Jönsson och en kritiker på DN. Titta på Roine Jansson om du ville se arbetarkonst. Bekanta dig med Kalle Brolin om du vill se vad arbetarkonst också kan vara. Ahlbäckdagarna 2012 i Smedjebacken har temat "Det löpande bandet". Kolla på länkarna här på bloggen.

Den nya jakten startar nu. Några ord och någon bild varje dag, utan tjafs. Stay tuned.

Länkning pågår till http://intressant.se