lördag, december 10, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 57 (nr 3 2011)

På spaning ja... Mycket har setts men nästan inget har blivit skrivet. Detta är ett hjärteprojekt, alltså inget som görs för karriär eller prestige. Ibland är det nödvändigt att tvinga sig att skriva dagligen bara för att behålla förmågan att skriva. Hellre för en blogg än för papperskorgen.

Varje dag hade Konstfred kunnat posta iakttagelser kring arbetarkonst - upptäckter i arkiven, ute på stan, skulpturer och målningar som blivit en så inarbetad del av en stadsbild att folk knappt ens lägger märke till dem. Visst finns arbetarkonsten, överallt. Den blev en del av det offentliga rummet under en tid då arbetarrörelsens organisationer och representanter i Norden gradvis fick inflytande över besluten om vad som skulle finnas där. Men till skillnad från i de socialistiska länderna, där ju arbetarkonsten var en del av själva statsmaktens ideologiska apparat, var det sällan på de centrala torgen och gatorna som arbetarmonumenten placerades. De markerade platser där Rörelsen hade växt fram och där hamnarna, fabrikerna, bostadskasernerna och samlingslokalerna funnits. Naturligtvis oftast i periferin. Idag är monumenten i skymundan såväl rumsligt som ideologiskt. Deras tid är förbi. Det görs inga nya, åtminstone inte i den form där en betraktare kan känna att det är människor av hans eller hennes eget slag som har monumentaliserats i granit, brons eller i stort format på en målad vägg. Om arbetarkonst görs idag och i så fall var och av vilka är inte så lätt att säga, dom flesta konstnärer som har tagits upp på den här bloggen har varit av äldre generationer.

Men en principiell sak tål att upprepas igen och igen: det avgörande för att något är arbetarkonst är att den har koppling till arbetarrörelsen. Saknas den kopplingen blir det meningslöst att tala om arbetarkonst, även om personen bakom verket själv skulle vara arbetare. Ta till exempel en industriarbetare som på fritiden tar naturbilder. Dom bilderna blir inte arbetarkonst bara för att fotografen har ett arbetaryrke, inte ens om dom som ser bilderna skulle veta om det. Vad fotografen arbetar med till vardags blir för övrigt totalt ointressant så länge bilderna ändå inte visar någonting som har att göra med yrkesarbete eller politiskt engagemang. Man behöver inte veta någonting alls om detta för att förstå och uppskatta en naturbild. Men tänk på ett monument som står vid en nedlagd hamn och som föreställer till exempel varvsarbetare. Kanske är figurerna ganska abstrakta så att det först är svårt att avgöra deras yrken - se länk Kari Juvas monument vid Åbo hamn "Arbetet skapar vårt Åbo". Det här monumentet kan man inte alls förstå om man inte först funderar över orsaken till att det står just där som det står, läser inskriften och tar reda på omständigheterna som gjorde att det kom till. Man förstår då kopplingen till arbetarrörelsen och till de verksamheter som fanns i hamnen innan båtarna försvann och lagerhus och industri ersattes av park, teater och konstskola. Kopplingen till arbetaryrken och arbetarrörelsen blir avgörande för "receptionen" (tillägnandet) av verket.

Fragment år en oskriven dagbok, 2011:

Februari-Mars 2011, är under veckorna i Helsingfors och forskar i arkivet vid konstmuseet Ateneum (som har utställningen "Arjen Sankarit", se förrförra spaningen).

16-22 februari, i Malmö hos kompisen Eddie Svärd. Eddie är film- och konstvetare, mångsysslare och begåvad fotograf. Vi snackar om arbetarkonsten i stadsmiljön idag. Om arbetarkonsten ska finnas där dagens arbetarklass rör sig - var finns den då och hur ser den ut? Är det kanske gatukonsten som är arbetarkonsten. Vi går rundor på stan, Eddie fotograferar som vanligt flitigt. Det vi hittar är inte så upphetsande. Det är de vanliga klistermärkena, grovt fotokopierade affischerna och "taggarna", men varje inslag i stadsbilden har förstås sin egen historia, mer eller mindre intressant.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

Stadens små papperslappar. En blandning mellan politik och kommers. En liten kurs i visuell populärkultur. Statsminister Reinfeldt med sitt "ägghuvud" har fått en Hitlermustasch. Dödskallen annonserar The Bear Quartet, storheterna från Luleå. Det röda ansiktet nedanför Reinfeldt finns "överallt" sedan många år tillbaka. Det står för Obey Propaganda, ett kläd/designmärke, "Manufacturing Quality Dissent Since 1989" som det står på deras hemsida. Obey  --- ett "brand" för den streetsmarta och politiskt medvetna medelklassungdomen. Blandar den politiska propagandans stiltraditioner och symboler med dagsaktuella ansikten. Som Obama. O.s.v. --- Litet högre upp ser vi  logotypen för Impala Streetware - en butik på Möllevången i Malmö. Malmö Supras (supportergrupp för MFF) syns till vänster med sitt blå märke. MFMB är ett nyare popband, Sushi Suicide är ett äldre/nyare (?), men hur som helst betydligt okändare band. Freddie Mercury (?) skymtar. Café Revolt finns på Nobelvägen i Malmö, man kan gå dit och lyssna på musik. "Svängdörrar skiljer lyx från slum" säger den urklippta rubriken i ett litet collage som kunde varit från punkens 70-tal.

Runt hörnet finns stället vi är på väg till: Stad Solidar.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

 Ett försök att bygga en "kåkstad" i protest mot utförsäljning och brant stigande hyror i området (den vanliga gentrifieringen i gamla arbetarstadsdelar). Några månader senare ska "staden" rivas och byggnadsarbetarnas maskiner inta tomten (se hemsidan). Så som det nu ser ut, i februari 2011, är det inte mycket bevänt med energin eller proffsigheten i byggandet. Det enda "bygge" som fungerar som någon sorts hus är hopfogat av spånplattor och presenningar, och ett rykande kaminrör sticker upp. På en av de spånplattor som nödtorftigt skyddar invånarna (bland annat några hemlösa som sökt sig till gruppen) från väder och vind står en blommig paroll: "Tänd ett ljus för tron, hoppet och kärleken". Eddie berättar att ett av syftena med Stad Solidar har varit att erbjuda stöd för bostadslösa, men för att verkligen göra skillnad skulle det nog behövas något mer välorganiserat än det här: folk som kan ordna soppkök, folk som verkligen kan bygga ett provisoriskt hus som kan hålla värmen.

Konstfred får senare veta att gruppen bjudit in innevånarna i stadsdelen Möllevången att hjälpa till med bygget: "för folket, av folket". Men uppslutningen verkar ha varit klen. Folk ställer i allmänhet ogärna upp på något om inte organiseringen är tydlig och om det inte syns tydligt att aktivisterna vet vad de håller på med, och har tidigare erfarenhet av det. Stad Solidar har presenterat sina verksamheter som konstprojekt, och det är knappast till någon fördel om man vill få politiker och andra att ta en på allvar. Konst är förblir en ansvarslös sak för de flesta - en angelägenhet för "hippies". Om de etablerade folkrörelserna idag kan kritiseras för att inte vara tillräckligt aktiva och synliga, så misslyckas sådana projekt som Stad Solidar just på grund av sin oförmåga eller ovilja att samverka med etablerade folkrörelser. Inom partivänstern talas det ofta litet föraktfullt och överseende om "kulturvänstern" - men inte utan skäl. Det är olyckligt om ett bygge "för folket, av folket" får de flesta bland "folket" att tänka på Lars Vilks (en "byggare" utan några som helst sociala eller praktiska syften, men bra på att marknadsföra sig själv).

Här och där finns också spår efter en känd profil i Malmö (och tidigare Umeå) - Dan Park, gatukonstnären. Han är en enmansrörelse (som Vilks, men mindre framgångsrik) med en märklig förmåga att provocera. Det verkar som att han gör allt för att inte hamna i etablerade medier, eller salonger. Elskåpen är hans galleri. Där klistrar han upp parodier och personangrepp som är så råa och dumma att man fattar att det här inte är någon vanlig satir. Även satir har sina normer och gränser, men dem bryter Park mot. Det är därför hans provokation är så märklig och det är därför samhället gång på gång försöker definiera honom genom att låta åtala honom. En av lagens funktioner är att definiera det som ännu inte kan definieras - lyckas åklagaren få igenom en fällande dom har man fått en definition genom lagens brottskategorier: ärekränkning, hets eller något annat. Och Dan Parks mål verkar vara att bli dömd - för rasism, antisemitism, hat mot muslimer, förakt för mörkhyade, kommunisthat, moderathat, all sorts hat. Hans hat är fullständigt - han hatar allt, och därmed formar sig hans konst till en paradoxal sorts humanism. Han saknar spärrar, och exponerar alltså allt mänskligt som vi andra inte kan tillåta oss att exponera. Han exponerar också dag för dag sina kvitton på öl, cigaretter och torftig mat, oftast inhandlat på LIDL:

Dan Parks blogg "Lidl Days"

Senare i år, i början av oktober, kommer Dan Park att bli åtalad för hets mot folkgrupp och samtidigt avstängd från Malmö Högskola där han har läst kurser och använt högskolans kopieringsapparater. Orsaken är affischen "Vår negerslav har sprungit bort" som han gör efter att studentföreningen Hallands Nation i Lund ordnat en offentlig så kallad "slavaktion" och blivit anmäld av ordföranden i afrosvenskarnas riksförbunds avdelning i Malmö, Jallow Mamodou. På affischen har Mamodous huvud klippts in i ett gammalt foto av en afrikansk man i bojor, vilket i sin tur har klippts in i en bild av Hallands Nations lokal. Till saken hör att Mamodou arbetar på Malmö högskola, som genast stänger av Park efter att det hade uppdagats att affischerna kopierats på skolan. Park hittar nya kopieringsmöjligheter och driver efter några månader lika hänsynslöst med nynazister som med profeten Muhammed och Jallow Mamodou. Noggrannhet är kanske inte det första som folk tänker på när dom hör namnet Park, men när man tittar närmare på hans verksamhet slås man av hur systematiskt och noggrant han faktiskt dokumenterar sitt liv och sina affischer. Det mesta av det han har gjort verkar finnas på webben, på ett antal hemsidor och bloggar, här är några:

Dan Parks bilddagbok från 2011

Dan Park i Umeå kring år 2002

Är Dan Park en arbetarkonstnär? Naturligtvis inte. Hans konst är raka motsatsen till något sådant som arbetarkonst. Det han gör kan inte anpassas till något grupp- eller klassintresse, inte ens som satir - för det han gör är inte satir utan något annat. Han arbetar inte för något, det han gör handlar inte om något särskilt och sin egen bakgrund håller han tyst om. Precis så som gamle Kant och 1800-talets tyska filosofer definierade konst, så riktar sig Parks konst till vem som helst eftersom det enda syftet är att provocera. Förmågan att bli provocerad är en universell mänsklig egenskap. Det finns en paradoxal humanism i Parks antiideologi.

Kompisen Eddie gör också Konstfred uppmärksam på Brohemia, en konstnärsduo av två syskon (Casper och Horst Jarmo) och på landsbygden utanför Helsingborg. En dag när Eddie i sitt arbete kom till Teckomatorp såg han den här stora skylten och tog naturligtvis en bild:

Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011) Bild: BROHEMIA


Teckomatorp är tyvärr mest känt för skandalerna kring firman BT Kemi och dess tillverkning och dumpning av hormoslyr på 70-talet. Men ortens gamla järnvägsstation rymmer numera galleriet Tapper-Popermajer som har blivit känt för att ställa ut konst som inte precis håller sig i den måttliga mittfåran. Den tjeckiske fotograden Jan Saudek t.ex. Nu har galleriet också tagit sig an Brohemia, och Brohemia har blivit en av dom konstnärer och grupper som har tagit med sig gatukonsten in i utställningslokalerna. Från gatan känner man igen både tekniken (figurer gjorda med schabloner som skurits efter fotografier, till exempel) och satiren över världsläget. Brohemias hjärta finns hos de stora alternativa rörelserna - antiglobaliseringsrörelsen, Occupy Wall Street, arvet från hippekulturen ("nyhippies" är ett begrepp). Unga engagerade människor som reser mellan musikfestivaler och demonstrationer, ibland kanske på andra sidan jordklotet, känner igen sig. Det är dom som gör sig synliga på gatan med den här sortens bilder, och oftast saknar dom närmare koppling till arbetarrörelsen eller andra etablerade folkrörelser. Det är inte arbetarrörelsen, utom möjligtvis i mer anarkistiska och frihetliga varianter, som är avgörande för dom här bildernas reception. Därför finns dagens arbetarkonst knappast här heller. Men i Brohemia flödar kreativiteten, duon får beställningar och gör roliga musikvideos från ateljén, som verkar vara ouppvärmd. Människor med erfarenhet av samhällets botten känner igen sig i Brohemias bilder:

Brohemias hemsida

En som tycker om Brohemia

Och kompisen Eddie Svärd är en mycket begåvad fotograf - tekniskt kunnig och med skarp blick för vardagens absurditeter och tillfälligheter. Hittills har han mest fotograferat för vänner och bekanta, men en del av hans bilder kan man se på plattformen FlickR. Där finns till exempel den här:

Eddie Svärds foto "Any Day"

Detta får vara nog för nu. En helg väntar. Kanske är fredagseftermiddagar eller lördagsmorgnar en bra tid att post blogginlägg? Hittills har det inte blivit precis vanliga blogginlägg, utan mer essäer i miniformat. Fortsättning på "dagboken" följer.

Länkning pågår till intressant.se

fredag, oktober 07, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 56 (nr 2 2011)

Imorgon lördag samlas intresserade i Smedjebacken för att delta i årets Johan Ahlbäckdagar, fast i år har man tyvärr inskränkt det hela till bara en dag. Bland annat blir det bildspel av fotografen och före detta stålverksarbetaren Peter Nyblom, diktläsning av Jenny Wrangborg, utställning av förra årets Ahlbäckpristagare Yngve Svedlund. Och för er som varit inne på den här bloggen förut och undrar var de utlovade artiklarna om 2000-talets pristagare tagit vägen: var lugna, dom kommer! Bättre sent än aldrig. För er som inte varit här förut och kanske inte har en aning om Johan Ahlbäck (1895 -1973) eller Johan Ahlbäckpriset kan jag berätta att Johan Ahlbäck var en av de främsta skildrarna av industriarbetare i svensk bildkonst, men ännu fyra decennier efter sin död ganska okänd. Albin Amelin känner många till, Ahlbäck är däremot sällan omtalad, utom bland industrihistoriker och bland kulturintresserade inom LO och ABF.

Lena Kallenberg hade före ett tag sedan en bra artikel omAhlbäck i vänsterns tidning Flamman (f.d. Norrskensflamman), men när får vi se en liknande artikel i DN eller SvD? Kanske när skaparen av denna blogg skriver en, han har aldrig blivit refuserad hittills. Men själva skrivandet har hittills inte blivit av. Skaparen av denna blogg kallar sig Konstfred på Internet för att markera en viss distans både till de sammanhang han vanligtvis arbetar inom och till ämnet Arbetarkonst. Hans vanliga sammanhang är universitetet, sedan 3 år Åbo Akademi i Finland. Konstfred har märkt att sedan han började blogga om arbetarkonst år 2006 och hittade likasinnade via Johan Ahlbäcksällskapet har intresset för industriskildringen och arbetarrörelsens bildarv vuxit både i medierna och bland bildningsförbunden.

 Själv kan Konstfred inte närvara i Smedjebacken i morgon, skälet är en 80-årsdag i familjen. Detta skriver han från Lund, under genomresa. Senaste postningen här på bloggen var i vintras i samband med att konstmuseet Ateneum i Helsingfors visade den stora utställningen Arjen Sankarit / Vardagens hjältar, en redovisning av naturalismen i europeiskt måleri under 1800-talets sista decennier. I den socialt engagerade naturalismen hos till exempel Hubert von Herkomer eller finländske Eero Järnefelt finns mycket av ursprunget till det som sedan under 1900-talet kom att uppfattas som arbetarkonst. Men under 1900-talet fick skildringen av industriarbetet en ny social funktion som ämne för utsmyckningar i samhällenas och fabrikernas samlingslokaler, och där var det nödvändigt att kompromissa. Johan Ahlbäck passade aldrig riktigt in i rollen som utsmyckare av det svenska folkhemmet, även om han gjorde sina försök. Han var och förblev naturalist, hans minnesbilder av utslitna kroppar och omänskliga villkor passade dåligt in i samförståndets och Saltsjöbadens ideologi.

För den som vill veta mer om arbetarkonst och i likhet med Konstfred inte kan komma till Dalarna imorgon finns nu hela filmen om Johan Ahlbäck att se på YouTube:


lördag, mars 05, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 55

Helsingfors, Finland, 5 mars 2011

Personen bakom denna blogg har just varit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors och sett den stora utställningen ”Vardagens hjältar” (finska Arjen sankarit), ett samarbete mellan flera stora europeiska konstmuseer. Syftet med utställningen är att visa hur de ökade kraven på naturalism och social realism i slutet av 1800-talet tog sig uttryck hos målare i olika länder. Redan titeln gör den till ett givet ämne i en blogg om arbetarkonst, även om den engelska titeln av någon underlig anledning har blivit ”Illusions of reality”. Flera av de teman som har behandlas här på bloggen tidigare lyfts fram i utställningen, flera konstnärsnamn kan också kännas igen av bloggens läsare. Någon radikal eller modernistisk bildkonst med direkt anknytning till arbetarrörelsen rör det sig inte om - den period som täcks är för snäv för det (1880- och 90-talen) och det är bara de redan stora, kända namnen som lyfts fram. Men den ger en välbehövlig kulturhistorisk orientering idag, när det förra sekelskiftet redan verkar väldigt avlägset (fastän det egentligen inte var så länge sedan). Utställningen innehåller också mycket information från litteraturens och filmens värld. Den ger en stark tidskänsla.

Redan arrangemangen av verken i museets salar bidrar till denna tidskänsla. Borta är den sorts rum som vi har blivit vana vid under 1900-talet i gallerier och museer. De vita väggarna och det skarpa kalla ljuset är borta. Den glesa, sparsmakade hängningen av bilderna är borta. Istället träder vi in i rum som nog är ganska lika dem som bilderna visades i från början – väggar i kulörta färger, dämpad belysning, tätt hängda verk, ofta i rader ovanpå varandra. 2000-talet bryter in med multimedia – här och var varvas måleriet med projektioner av scener ur två gamla svartvita franska filmatiseringar av Emile Zolas arbetarskildringar: Albert Capellanis ”Germinal” (1913) och André Antoines ”La terre” (1921). I en av de långa gångar som hör till egenheterna på denna våning av Ateneum finns ett studierum för den som vill fördjupa sig. Utställningens verk har delats upp i fem olika teman: Land, Stad, Ungdom, Religion, Industri, Politik. Den första stationen man kommer till som besökare (efter att ha tagit sig upp för den pampiga trappan i detta nationalmonument från 1888) är Landet. Det hela verkar först enbart vara en hyllning till den illusion som den engelska titeln anspelar på: illusionen om den lantliga idyllen, ett kärt tema för tidens konstnärer och deras beställare.

Av salongskonstnärer som Jules-Alexis Meunier (1863-1942), George Clausen (1852-1944) och Emile Claus (1849-1924) ser vi flott och glansigt målade trädgårdsinteriörer med saftiga lövverk och solreflexer. I dessa park- och trädgårdsmiljöer ser vi ägarna (tidens ”leisure class”, den njutande klassen med gott om tid) och deras förnöjsamma tjänare. Emile Claus målning ”Den gamle trädgårdsmästaren” är till exempel en tidstypiskt sentimental skildring av en företrädare för folket sådan som hans arbetsköpare (eller bildens beställare) ville se honom. Från Sverige respektive Finland visar Anders Zorn (1860-1920) och Albert Edelfelt (1854-1905) upp en finklädd bondebefolkning på väg till marknad eller kyrka. Men Edelfelts vykortsliknande ”Ett barns likfärd” får sin fulla och riktiga betydelse först om man vet att den är en av två målningar som hänger ihop: den första visar skärgårdsfamiljen i båt på väg att döpa barnet, men denna andra målning visar samma familj i samma båt på väg med barnets kista. Hur många barn som faktiskt dog före 1 års ålder är lätt att glömma bort idag, eftersom vi inte ser hur samma situation fortfarande råder på andra håll i världen.

I detta rum hänger också ”Vedsamlaren” från 1881 av Jules Bastien-Lepage (1848-1884), den mest kände skildraren av folk och arbetsliv i Frankrike vid den tid då ”naturalism” var ordet för dagen (kring 1880). I Bastien-Lepages naturalism finns också en ton av naturalismens motsats – en sentimental religiositet som senare tog sig mer extrema uttryck hos yngre målare i ”symbolismen”. Hans vedsamlare är en jämförelsevis osminkad skildring av en gammal söndervärkt man som dignar under ett stort lass av vedpinnar på ryggen medan han böjer sig ner för att plocka upp ännu en – vid hans sida står ett barn (barnbarnet?) som i den sentimentala/religiösa tolkningen blir framtidshoppet som får den gamle att tålmodigt genomlida sin vardag. Den riktigt stora kontrasten mot idyllen och sentimentaliteten står Finland för – närmare bestämt genom Eero Järnefelt (1863-1937) och hans berömda ”Svedjeland” eller ”Penningens trälar” (Raatajat rahanalaiset) från 1893. Fattigbönder som bränner och röjer skog för att odla, nedsotade och med trasiga kläder. Men också en tidig skildring av barnarbete – i centrum står en liten flicka, det är hennes ögon i det sotiga ansiktet som vi möter, och det är en blick som inte går att glömma. Att sätta denna bild i närheten av Bastien-Lepages barn i bilden av vedsamlaren ser ut som en tanke, men det är tveksamt om utställningsmakarna har tänkt den. Två mer olikartade bilder av barn är svårt att tänka sig. I Järnefelts bild är barnet inte någon ”symbol”, hon är bara ett lidande mänskligt djur med en blick som tigger hjälp, bröd och vatten. Det är en skoningslös naturalism.

Går man nedför en trappa till höger om detta rum kommer man till temat Stad – två mindre och mörkare rum där den urbana misären råder. Stämningen sätts av en stor och spektakulär affisch för Antoines film ”La Terre” – den gamle mannen kravlar på jorden (la terre) som har blivit hans förbannelse, och ovanför honom som i en ”tankebubbla” ser vi kring ett bord de personer som får vinsten och girigt rakar åt sig pengarna. Men här i staden är landsbygdens olyckor bara närvarande som litteratur (Zolas bok) och film (Antoines, efter Zolas bok). Detta är gatans, teaterns, varieténs och senare filmens värld. En illusionsvärld där det gäller att sälja sina konster så länge man kan, och för den som inte längre orkar återstår bara svälten och gatan. Som för personerna i målningen ”Utan skydd” (1883) av den parisiske konstnären Fernand Pelez (1848-1913). Pelez bilder är märkliga och inte så kända utanför experternas kretsar. Han hade ett sätt att göra rummet i sina bilder trångt och platt på ett sätt som förstärker känslan av desperation hos de människor han avbildade. I ”Utan skydd” sitter till exempel en familj av tiggare framför en husvägg med sönderrivna affischer. Personerna sitter så nära bildkanten att den centrala kvinnliga figurens fötter nästan hade kunnat sticka ut över ramen. Det platta rummet är ännu mer framträdande i Pelez stora målning ”Gycklare och gatukonstnärer” från 1888, ett av paradnumren på utställningen. Den har fått ett helt eget rum. Bilden visar en teaterscen och bildramen sammanfaller med scenens kanter. Av scenens golv ser vi bara en smal remsa, och på den står ett antal patetiska artistfigurer uppradade. Det finns en noggrant genomförd tanke bakom placeringen och attityden hos varje figur. Bilden kan läsas som en berättelse om livet (de yngsta längst till vänster, de äldsta längst till höger) och varje ansikte uttrycker en egen känsla av uppgivenhet, tristess, förtvivlan eller gyckel.

Sedan kan man välja två vägar i utställningen – antingen till studierummet eller via en annan passage till temat Ungdom. Längs båda passagerna finns bokutställningar med fokus på översättningar till finska av Emile Zolas verk och utgåvor av de finländska författare som spred naturalismens idéer i Norden kring åren 1880-1900. Det centrala namnet i Finland är Minna Canth (1844-1897) – en mycket produktiv samhällsskildrare som betytt så mycket för kultur och folkbildning att hon fått en egen dag, Minna Canthdagen den 19 mars, som också är jämställdhetsdagen i Finland. Minna Canth levde i Kuopio, en småstad långt österut mot gränsen till Ryssland, och där blev hennes hem en mötesplats för intellektuella och konstnärer, trots det långa avståndet från kulturmetropolerna.

I utställningens tema Ungdom är det åter igen de lantliga miljöerna som dominerar – ungdomars lekar och tävlingar i det fria, enkla hus och enkel undervisning. Innan det allmänna skolsystemet var etablerat var det ofta en godtycklig sak vilka barn som fick lära sig att läsa och skriva, och på avlägsna orter förblev det så ganska länge. Akseli Gallen-Kallelas målning ”Första undervisningen” (1887-89) finns här som en påminnelse om det. Det är barnets far eller någon äldre släkting som ger den första undervisningen i läsning vid stugans grova fönsterbord och man kan se att situationen är ganska ovan för båda två. Gallen-Kallela (1865-1931) betraktas som en av Finlands nationalkonstnärer (senare nära lierad med marskalk Mannerheim och den ”vita” sidan i inbördeskriget) och som ung reste han i naturalismens och nationalismens anda ut på landsbygden för att skildra fattigfolkets liv. I detta rum finns också hans ”I badstugan” (Saunassa) från 1889 – en bild från en stor sauna där gårdens folk på finskt sätt badade tillsammans. Det är en dramatisk bild med skarpa kontraster mellan mörka och upplysta partier och mellan kroppar – i förgrunden en flicka (ett barn) som sköter elden, med ryggen vänd mot betraktaren. Till vänster finns ålderdomen i form av en skranglig, hopsjunken person som får håret tvättat av en annan. Åldringen (om det är en man eller en kvinna går inte att se) är grovt målad som om konstnären ville visa att detta är ett kött som snart ska upplösas. I denna och vissa andra tidiga vardagsbilder av Gallen-Kallela finns en råhet och direkthet i tekniken och motivet som man inte hittar i hans senare bilder, och inte hos så många andra dåtida målare heller. Kontrasten är stor mot de franska målarna i samma rum, till exempel Jean-Jules Geoffroy (1853-1924) med den detaljerat idylliska ”Teckningslektion i skolan” (1898), Emile Friant (1863-1932) med sin helgaftonstämning i ”Brottningsmatch” (1889) eller Henry Herbert La Thangue (1859-1929) med sin mycket kända ”Mannen med lien” (1896). I denna målning av La Thangue ser vi en sjuk liten flicka, lutad mot kuddar i en stol utanför en bondstuga. I bakgrunden utanför grinden kommer en man förbi med en lie över axeln – kanske en granne på väg till eller ifrån arbetet, men motivet och titeln inbjuder oss att tolka honom som Döden. La Thangue var påverkad av Bastien Lepage (se ovan) i sitt sätt att låta mytologiska och religiösa figurer uppträda förklädda till vardagliga personer i vardagsmiljöer – åter igen en symbolism i naturalistisk form. I sista hand blir det ändå de ideologiska institutionerna – skolan och religionen – som dominerar i detta utställningsrum om Ungdom. Ungdomen formas i statens ideologi, av statsapparaterna.

Lämpligt nog är Religionen temat för nästa rum. När den ungerske målaren István Csók målar unga kvinnliga konfirmander på nattvardsgång i sin ”Gör detta till mitt minne” (1890) är det svårt att avgöra om titeln är allvarligt eller ironiskt menad – för flickorna ser ut att mest känna sig som offerlamm. I ”Votivgåvan” (1898) av Henri Royer (1869-1938) ser vi en familj skänka ett votivskepp till traktens kyrka. Dessa modeller av skepp, omsorgsfullt byggda av sjömän som kunde sitt hantverk, var vanliga gåvor efter att besättningar undgått döden på havet. I kusttrakter i Nordeuropa är det nästan obligatoriskt att varje kyrka har åtminstone ett sådant skepp upphängt. Royers målning visar ett ögonblick då kyrkans roll som förmedlare av människors vanmakt inför naturens krafter blev extra tydlig. Hos andra målare som Aimé-Nicolas Morot (1850-1913) och Charles Sprague Pearce (1851-1914) återkommer tendensen att skildra bibliska och religiösa händelser som om de hänt igår – med en knivskarpt detaljerad naturalism.

I nästa rum kastas vi från det andligas sfär rakt in produktionens råa vardag – temat är Industri. En jättelik målning från 1899 av Jules Adler (1865-1952) återger en strejk i staden Le Creusot med demonstrerande arbetare på marsch under fanorna och med fabriker mot en dramatisk kvällshimmel i bakgrunden. Här har den gamla världens ideologier och ritualer sopats undan – det som återstår är ett samlat kollektiv som kräver sina rättigheter, men det är ändå ingen opersonlig massa. Varje person i bildens blickfång är skildrad som en individ, bilden ger ett tvärsnitt av åldrar, yrken och grad av engagemang. På motsatt vägg finns det andra monumentala verket i rummet, en ren industriskildring – ”Stållaminering” (1887) av Jean-André Rixens (1846-1924), en av de många bilder av stålhantering som överallt i Europas industriländer särskilt har blivit förknippade med arbetarkonsten. Motivet är enkelt i grunden och ger inte så mycket utrymme för variation – det glödande järnet eller kolet, arbetarna i sina skyddskläder (eller som här med nakna överkroppar, vilket ger en tankeställare om arbetssäkerhetens utveckling), verkstaden eller fabrikshallen med sina verktyg och maskiner i flackande ljus och skugga. Åter igen framhäver utställningsmakarna kontraster i urvalet av verk – mot Rixens stållaminering står den kliniskt rena och närmast kontorsliknande ”Klockverkstaden”, målad (1898) av Éduard Kaiser (1855-1931). Den industrialiserade finmekaniken vid 1800-talets slut som ett förebud om Ericsson och Nokia idag. Och nu som då finns trasproletariatet, underklassen, som skrapar samman vad industrin lämnat som avfall. Här återgivet av ryssen Nikolai Kosatkin (1859-1930) i hans målning ”Fattigfolk samlar in kol i en övergiven gruva” (1894).

Det är just ryssarna och finländarna som står för de mest hjärtskärande skildringarna av fattigdom och misär i utställningen, och detta är knappast en tillfällighet med tanke på hur underutvecklad ekonomin i det ryska imperiet (dit ju också Finland hörde fram till 1917) var i jämförelse med Västeuropa. Arbetarklassen förblev i längsta en marginell grupp, de livegna och egendomslösa dominerade. I det sista temarummet, Politiken, finns Sergei Ivanovs (1864-1910) målning ”En lösdrivares död” (1889) där en fattig familjs undergång skildras. Mannen är död, kvinnan ligger framstupa på marken och griper förtvivlat i den torra jorden med naglarna, den lilla dottern med smutsigt ansikte och tovigt hår stirrar tomt ut i intet. I bakgrunden syns det sista som familjen äger – en enkel kärra med slitna föremål och trasor. Kanske en bondefamilj som drivits från sin jord av godsägaren när arrendet inte kunde betalas. Bland alla stort och dramatiskt upplagda skildringar av politiskt förtryck och indoktrinering som visas i detta rum är det nog ändå Ivanovs lilla målning som de flesta minns – om man inte har för bråttom förbi och missar den. Men avsides i korridoren hänger också en annan minnesvärd bild – ”I strejk” (1891) av Hubert von Herkomer (1849-1914), brittisk målare av tysk härkomst. Bilden, i dämpade gråaktiga toner, visar en strejkande arbetarfamilj framför sin dörr utanför hyreskasernen – ansiktena spända av hunger och oro.

Detta är en viktig utställning som påminner om en tid som inte är så värst avlägsen, en tid då kampen för överlevnad var hård och oförsonlig för de flesta även här uppe i våra länder. Allt fler bland oss kan känna att dessa bilder inte längre bara visar situationer från det förgångna. Tvärtom kan motiven alltmer påminna om vad som åter igen sker, i vår omedelbara omgivning och kanske i våra egna liv. Utställningen visar också hur konstnärer utan att alltid vara medvetna om det var indragna i en ideologisk kamp – en kamp om makten över bilden av ”verklighetens folk” (för att citera en viss borgerlig minister). Till vilken ideologi skulle målaren låna sina ögon och sin pensel? Så länge bildens beställare också var ägaren av produktionsmedlen var det självklart att arbetarna framställdes ur sina herrars synvinkel – strävsamma och förnöjsamma, ”Herren Gud skyddar eder”. Men i bilder av målare som Adler och Herkomer är det redan en annan blick som ser – inte nödvändigtvis arbetarnas, men blicken hos en individ (konstnären) som förstår och solidariserar sig med kraven hos dem som skildras.

Några iakttagelser på stan – konstmuseet Ateneum verkar satsa på att sprida sitt budskap till en större publik. På mataffären Alepa här i kvarteret fanns en affisch med rubriken ”Hej vardagens hjältar!”. Det var Ateneum som informerade om reducerade priser och specialarrangemang i samband med utställningen. På det stora varuhuset Stockmans i City har hem- och köksavdelningen ett stort upplagt tema som kallas ”Vardagens formgivare” (Arjen muotoilijat), nämligen nationalsymbolerna Alvar Aalto och Kaj Frank, och en filmhörna med en dokumentär om glasblåsning hör till presentationen. Här kan man påminnas om något som arkitekturhistorikern Diane Ghirardo och andra har utforskat – hur moderna konstmuseer och varuhus kan vara väldigt likartade i både sin arkitektur och i sättet att presentera verken/varorna, och att de faktiskt utgår från liknande idéer om offentlighet. Samtidigt lanseras lämpligt nog en bok med samma titel som Stockmans tema – ”Arjen muotoilijat”. Här ser man hur ett konstmuseum, ett varuhus och en varuproducent (finska Iitala) samlas kring ett gemensamt budskap som handlar om bilden av vardagen och idén om en kollektiv tillhörighet. En kollektiv tillhörighet som knappast handlar om arbetarklassen utan snarare om det ”folk” som har åtminstone någon kopp eller något fat designat av Aalto eller Frank (och producerat av Iitala) och som kanske skulle kunna tänka sig att våga sig uppför paradtrappan på Ateneum. Detta är en ”interpellation” (som filosofen Althusser skulle ha sagt) där anropet ”Hej vardagshjälte” ska få oss att identifiera oss med en viss idé om folket och det folkliga. Men vad med dem som aldrig haft råd att köpa ens ett litet fat av Frank och som aldrig ens skulle våga närma sig Ateneum av rädsla för att känna sig som underklass? Till dem talar varken Stockmans eller Ateneum, men vissa av utställningens bilder gör det utan tvivel.

(Personen bakom denna blogg vill avslutningsvis meddela hur skönt det är att få skriva hur mycket och hur länge som helst utan att bekymra sig över krympande utrymme på kultursidor. Han erkänner också hur privilegierad han är som just för tillfället har tid och råd att göra något sådant.)

Länk till sida (på finska) med bilder av verken som nämns ovan:

http://ateneum.valtiontaidemuseo.info/arjensankarit/

Länkning pågår till http://intressant.se