tisdag, december 14, 2010

På spaning efter arbetarkonsten 54

Inte mycket aktivitet hittills här i år, Konstfred har dock inte planer att lägga ner bloggen. Postning om 2004 års Ahlbäckpristagare Jean Hermansson påbörjades, men det gick inte att hitta mycket information trots sökningar vid besök på Landsarkivet i Lund. Hermansson verkar ha varit något av en doldis även i fotosammanhang (han är fotograf och filmare) men när mer tid finns skall det nog gå att få material, inte minst via hans egna böcker. Som meddelats tidigare arbetar Konstfred med ett forskningsprojekt om svensk och finlandssvensk konstkritik 1950-2000, massar av artiklar om arbetarmotiv och arbetslivsskildringar fladdrar förbi vid sökningar de korta dagar som kan ägnas åt forskning i arkiven, det finns mycket material för framtida aktivitet på bloggen. Eventuellt ska det också bli en delstudie (i forskningsprojektet) om skillnader mellan kulturbevakning i arbetarpress och övrig press.

Mer aktuellt: det verkar som om arbetarkonst eller åtminstone arbetsliv börjar bli en viktig fråga igen i dom kretsar som kallas "konstlivet", och det kan då bli dags att börja spana mer aktivt efter yngre konstnärer i det här sammanhanget. I den årliga utställning som kallas XpoSeptember (Stiftelsen Iaspis, Galleri Index och andra platser i Stockholm) visar just nu 12 konstnärer från olika länder (mest Öst- och Centraleuropa) verk på temat arbetsliv. Den fyndiga titeln på utställningen/projektet är Image at Work (bild i arbete). Att döma av recensioner och av presentationen på utställningens hemsida verkar det vara en ganska stor variation av verk: från fotodokumentationer av verkstadsarbete till videoverk som mer begränsat handlar om själva konstlivet som arbetsliv. Men den röda tråden handlar om arbetslivets förändringar och allt osäkrare villkor: hur alltfler arbetare ingår i det som brukar kallas "prekariatet" och hur arbetarklassens villkor på så sätt närmar sig villkoren för frilansare i kulturyrken. Här finns till exempel Saskia Holmkvists (f 1971) videodokumentation av intervjuer med anställda (eller oklart anställda) på en tysk konsthall, Matei Bejenarus (Rumänien, f. 1963) svartvita fotografier från olika industrimiljöer, Maria Ruidos (Spanien, f. 1967) film om texilarbetarnas förändrade villkor i Barcelona, Claudia Ulisses (Portugal, f. 1967) film som visar hur kostymer verkar produceras helt utan inblandning av mänskliga händer, i en fabrik tömd på arbetare. Ett fokus på dokumentation och dokumentära medier alltså (foto, film), och med en ambition att blottlägga strukturer bortom det som syns. Kontrasterna mellan verken och skillnaderna i utgångspunkter hos konstnärerna kan väcka angelägna frågor om vad arbete och arbetare är idag.

Först kan det verka som om till exempel Matei Bejenarus fotografier (se nedan) inte säger så mycket om arbetet och villkoren: det är omsorgsfullt uttänkta och tekniskt perfekta bilder, resultatet av noggranna processer med storformatskamera, analog teknik och mörkrumsarbete, definitivt inga snapshots. Man kan tycka att det egentligen är ganska polerade och tillrättalagda arbetarbilder, besläktade med äldre tiders måleriteknik där slutresultatet kan befinna sig mycket långt från skiten, stressen och bullret som kanske kan fångas på plats i snabba skisser. Men Bejenarus bilder dokumenterar inte bara maskiner och människor utan också ett samarbete med folket på platsen, en dialog där konstnären har lärt känna dom han avbildar. Att närma sig en människa med respekt är också att ha respekt för hennes arbete och de procedurer och redskap som ingår i arbetet. I Bejenarus bilder är varje detalj viktig - verktygen, arbetskläderna, momenten i arbetet, kablarna, instrumentpanelerna... En människa är inte bara en kropp och ett ansikte utan också de miljöer och föremål som ger hennes liv aktivitet och mening - i ett porträtt kan dom miljöerna och föremålen vara lika viktiga som själva personen. Så är det i Bejenarus bilder. Med en term som konstvetare ibland använder skulle man kunna kalla dom "miljöporträtt". Dom är porträtt, med individen i centrum, även när personerna är avbildade på distans eller bortvända, som i bilden nedan. Det är en stor kontrast mellan dessa bilder och Ulisses film där människorna är helt frånvarande och där produktionen blivit helt abstrakt, förprogrammerad. Man kan också närma sig det hela från en mer privat synvinkel, som Jiri Skala (Tjeckinen, f. 1976) i ett verk som utgår från situationen när fabriken där båda hans föräldrar hade arbetat lades ner. Arbetarna erbjöds att köpa delar av maskinparken, Skalas föräldrar köpte svarven som modern arbetat vid i många år, och dom bad sonen att ta foton av den. Verket som helhet tydliggör hur starkt en människa kan identifiera sig med sina redskap, och hur den identifikationen kan bli ännu tydligare när varken människan eller maskinen längre är behövda.



Matei Bejenaru, ur en serie bilder från LKAB Kiruna, 2010

Rekommenderar Kalle Brolins artikel om projektet/utställningen i Stockholms Fria Tidning:

http://www.fria.nu/artikel/86310

Även LO-tidningen har skrivit:

http://lotidningen.se/2010/11/04/bilder-av-arbete/

Projektets hemsida med information om konstnärerna finns här:

http://www.xposeptember.se/

Från Åbos finländska horisont skulle Konstfred också vilja uppmärksamma en akademikerkollega med intressanta saker att säga om arbete: Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Lindman är en mycket kompetent kännare av arbetsteorier idag och historiskt sett. Hennes avhandling kommer bland annat att handla om hur arbete hos vissa filosofer och ideologer har kommit att ses som ett "nödvändigt ont", något som "i framtiden" kommer att ersättas av ett förverkligande av varje människas kreativa potential. Men idag ser vi hur just denna retorik om frihet och kreativitet används för att rättfärdiga otrygga anställningsförhållanden och flytande gränser mellan arbete och privatliv - "frihet" att arbeta ihjäl sig 24 timmar om dygnet. Lindman analyserar denna retorik mycket skarpt och kunnigt. En text av Lindman finns här:

https://www.abo.fi/student/media/6840/mari.pdf