söndag, juni 29, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 35

I Magnus Nilssons ofta citerade artikel om arbetarkonst, publicerad för något halvår sedan, nämns en sökning på begreppet "Arbetarkonst" på Google. Nilsson fick bara 95 träffar. Idag får man 2680 träffar. Överst på träfflistan ligger denna blogg, men de flesta av dom texter som man hittar verkar handla om höstens stora debatt om hur arbetarkonst plockas bort från Folkets hus. Den ökade uppmärkamheten kring arbetarkonst och det (förmodligen) ökade användandet av begreppet arbetarkonst kan ses som en del av den ökade uppmärksamheten kring klass i stort. Detta är i sin tur ett symptom på den hårdnande högerpolitiken och de ökade klassklyftorna. Paradoxalt nog var det borgerliga ideologer som i det längsta motarbetade diskussioner i termer av klass, och sen har dom genom sin politik fått klyftorna att öka så dramatiskt att dom inte längre kan förneka att klass och klasskillnader finns.

En annan viktig sak är att ord är mer än bara ord. Ord är vapen och klasskampen pågår inte bara på det ekonomiska och sociala planet utan också på språkets och kulturens plan. Ett bra och ständigt aktuellt exempel är de ord man använder för att beteckna arbetslivets sociala relationer. Idag finns det nästan inte någon, oavsett om man står till vänser eller till höger, som inte accepterar och använder begreppen "arbetsgivare" och "arbetstagare". På så sätt accepterar man också, utan att alltid vara medveten om det, det ideologiska synsätt som begreppen ger uttryck åt. Nämligen att arbetet är den så kallade "arbetsgivarens" egendom som "ges" av honom eller henne till en underordnad arbetare. Och att denne/denna arbetare då är en "arbetstagare", alltså en som tar något från någon annan (från kapitalägaren). Detta är förstås en rent negativ definition av arbetaren och av arbetarens plats i de sociala relationernas nät. Därför fördömdes också begreppen som sådana redan av Marx i Kapitalet och ersattes med motbegreppen Arbetsköpare (arbetarens "produktivkraft" är varan som kapitalisten köper) och arbetssäljare (arbetarens kraft är arbetarens enda egendom, och den kapitalistiska ordningens relationer reducerar honom/henne till en vara).

Men de begrepp som används i nästan alla sammanhang och diskussioner idag är ändå "arbetsgivare" och "arbetstagare". Inte för att dessa begrepp skulle vara mindre otympliga eller svårbegripliga än våra marxistiska motbegrepp (även om många säkert skulle påstå att det är så), utan för att de motsvarar den organisering av arbetet och det sätt att se på arbete som blivit norm i vårt nuvarande samhälle. Och det är vi inte medvetna om. Vi använder de borgerliga begreppen oreflekterat utan att tänka på vad de betyder, och när vi försöker återuppliva de alternativa begreppen får vi veta att de är otympliga och "ligger dåligt i munnen". Det är så ideologi fungerar — som ett dominerande språkbruk och som försanthållanden som blivit så inarbetade att de accepteras på ett helt omedvetet plan. Det är det som är grunden för den dominerande ideologins kraft och makt — att den fungerar på ett omedvetet plan. Att vi alltså använder begrepp som "arbetsgivare" utan att vara medvetna om det ideologiska komplex som begreppet ingår i. Detta är nog delvis en annan ideologisk mekanism än den vi menar när vi diskuterar ett visst partis ideologi eller en viss persons ideologi. Där handlar det om ideologi på ett yttre och medvetet plan, här handlar det alltså om ideologi på ett omedvetet plan. Det var därför en marxist-leninistisk filosof som Louis Althusser på 1960-talet gjorde jämförelser mellan marxismens teori om ideologier och psykoanalysens teorier om det omedvetna (eller det undermedvetna). Konstfred har länkat (till höger) till ett svenskt forum som behandlar Althusser och hans så kallade "ideologikritik". Se alltså länken "Ideologikritiskt forum".

Vad har då detta att göra med arbetarkonst? Jo, begreppet arbetarkonst kan precis som begreppet "arbetsköpare" till skillnad från "arbetsgivare" ses som ett motbegrepp, ett begrepp som kan utgöra ett vapen. Att använda begreppet kan i sig ses som en form av kamp (givetvis alltid i samverkan med annan, konkret och ekonomiskt inriktad kamp). Det har pratats mycket på den här bloggen och i andra sammahang om definitionen av arbetarkonst, men man skulle kunna säga att begreppet definierar sig självt så snart det används, eftersom det uppmanar oss att tänka oss ett nära samband mellan konst och arbetarklass. Att alltså tänka oss en konst som inte bara är för "människan" eller "folket" i allmänhet utan som speglar situationen för en viss klass och uttrycker särintresset hos den klassen. Alltså arbetarklassen. När borgerlighetens egen politik gjort det absurt att förneka arbetarklassens existens är det förstås dags att erkänna att denna klass kan ha en konst som är specifikt förknippad med dess intressen. Men i kulturkretsar är idén om konst som uttrycker klassintressen som en "skandal i sociteten". Och därför blir själva begreppet arbetarkonst skandalöst i sig. Att använda det blir ett sätt att göra skandal. Ökningen från 95 till 2680 träffar på Google visar att fler och fler vågar, och förhoppningsvis har den här bloggen bidragit till det.

Men nu är det förstås inte säkert att siffror och sökningar på Google säger så mycket om vad arbetarkonsten och begreppet arbetarkonst betyder just nu. Det hela handlar inte bara om kvantitet utan också om kvalitet: sägs det något väsentligt om arbetarkonst i texter på Nätet, och finns det någon kraft i påståendena? Ibland dyker det upp påståenden om arbetarkonst i direkt anknytning till aktuella debatter om konst, klass och makt. Ett exempel är ett inlägg på bloggen "Slutstadium" om det senaste konstjippot i Borås: en av näringslivet finansierad jättestaty av sagofiguren Pinoccio, utförd av den amerikanske krämarkonstnären Jim Dine. "Ett sådant här projekt hade inte en arbetarkonstnär kunnat genomföra" konstaterar Slutstadiums bloggare Johan Frick, och därmed ger han oss ett innehållsrikt påstående om arbetarkonst. Ett påstående om konst och arbetarkonst som ett sätt att välja sida i det offentliga rummet:

Frick om "Överklasspektaklet Pinocciostatyn

I Aftonbladet fanns förresten för några dagar sedan en artikel om hur författare ger ut sina bloggtexter som böcker. Frågan som ställs är om det är så att bloggarna ibland är bättre är böckerna (de böcker som inte varit bloggar först). Det här kunde kanske vara något för Konstfred också? Ett sätt att tjäna några kronor. Vem vet, kanske kan "Arbetarkonst" till och med bli ett företag. Se:

Aftonbladet om blogg-böckerna

Fortsättning (faktiskt!) imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, juni 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 34

Konstfred är tillbaka som utlovat efter den dryga månaden som det har varit uppehåll. Under tiden har han hunnit samla på sig en hel del intryck och material att dela med sig av här på bloggen. Han har till exempel varit på Arbejdermuseet i Köpenhamn tillsammans med några andra vänner av arbetarkonsten och tittat på den pågående utställningen med Erik Styrbjørn Pedersens bilder. Den pågår till den 10 augusti och kommer att få en särskild spaning ganska snart. Pågående är också den ambitösa utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (till den 2 november). På utställningsbesök i Norrköping passade Konstfred också på att ta sig en avstickare till Katrineholm där han träffade konstnären Ola Öhlin som visade några bilder ur sin dokumentation av arbete och arbetare på gjuteriet i Hälleforsnäs, 1997. Bilderna finns hos IF Metall i Katrineholm. Här dök det också upp flera andra namn på nutida konstnärer som ägnat sig åt arbetarmotiv, till exempel Inger-Linnéa Carlsson.

Detta är bara några exempel på vad som kommer att tas upp de kommande veckorna. Serien av texter om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris kommer också att fortsätta och till slut kommer genomgången att summeras upp. Då kanske det går att se om dessa pristagare och deras olika inriktningar och uttryck kan ge en fingervisning om vad arbetarkonst är idag, på 2000-talet. Inläggen om olika konstnärer kommer också att bli mer fylliga faktamässigt eftersom Konstfred de kommande månaderna kommer att ha tillgång till mer arkivmaterial än tidigare. Om någon undrar hur Konstfred har tid och ork att hålla på med detta så kommer svaret här: bloggen "Arbetarkonst" är som ett skissblock som offentliggör utkast, fakta och ideer som annars bara hade blivit liggande i en låda. Bloggen är också ett sätt att pröva ett nytt sätt att kommunicera. Kanske med andra läsare än tidigare. Den tid det tar att blogga är ganska försumbar egentligen, i förhållande till vad det ger. Som vanligt är det här en sorts antiblogg, eller för att citera en artikel om bloggen i LO-tidningen för ett tag sedan: "Konstfred vägrar ego-bloggande". Häng med!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,