På spaning efter arbetarkonsten 24

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken (se också spaningarna 19 och 23)

Dag 2 (15 april) fortsatte med de skandinaviska översikterna. Ulla Jaskari från arbetarmuseet Werstas i Tammerfors redogjorde för arbetarkonstens historia i Finland. Precis som i Sverige är fenomenet arbetarlitteratur mer utforskat än arbetarkonsten, berättade Jaskari. Litteraturhistorikern Raoul Palmgren (1912-95), själv med bakgrund i arbetaryrken, var drivande när det gällde att skriva en arbetarnas litteraturhistoria i Finland. Ska en motsvarande konsthistoria skrivas skulle man kunna börja redan på medeltiden, till exempel med de illustrationer till olika yrken som finns i marginalerna i handskrivna landskapslagar. Finska exempel från 1800-talet är R. W. Ekmans och Werner Holmbergs folklivsbilder. Under senare delen av 1800-talet målare som Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Albert Edelfeldt. Skulptörer som Robert Stigell. Exempel på en dåtida kvinnlig konstnär som målade arbetslivsmotiv är Beda Sjernschanz (t.ex. "Glasblåsare", 1894). In på 1900-talet är storstrejken 1905 en avgörande händelse. Viss nationell enighet fanns mellan den finska arbetarklassen och borgerligheten fram till självständigheten och inbördeskriget 1918. Men under 1920-talet vreds konstlivet mot estetiska frågor och arbetarklassen tappade sympatier. Arbetarskildrare från denna tid: Wilhelm Lönnberg, Valmari Ruokokoski, Marcus Collin. Skulptören Felix Nylund.

Stark högerorientering i Finland efter inbördeskriget. Konstnären Henry Ericson hörde i början till den "vita" sidan men tog senare parti för den "röda" med sina minnesbilder från inbördeskriget (bilderna är från 1932). Efter andra världskriget följde särställningen i förhållande till Sovjetunionen och en större förståelse för arbetare i kulturlivet. Under 60-talet bryter "popkonst" och naivism in. Till exempel Inari Krohn (f. 1945). Hon har kallats en "socialistisk naivist". Under 70-talet växte sig den sociala realismen stark i Finland, stora utställningar med sovjetisk konst visades och kontakter knöts med konstskolor i Leningrad. Det fanns "konstruktivister" (dvs. konstnärer som bara arbetar med geometriska former) som blev socialrealister, till exempel Perttu Näsänen. Kaj Stenvall, nu känd som "Kalle Anka-målaren", började som socialrealist. Ulla Jaskari lyfte särskilt fram exemplet med skulptören Ossi Somma: hans pappa var kommunist, han studerade vid Ilja Repin-institutet i Leningrad och till skillnad från de flesta av sina kamrater är han fortfarande en socialt engagerad konstnär. Några länkar:

Om Inari Krohn (på svenska)

Ossi Sommas hemsida (på engelska och finska)

Text om finsk socialrealism i relation till kapitalismen (finska)

Werstas arbetarmuseum, svensk version

Lästips: Leena Björkqvists uppsats "Åborealismen på 1970-talet" (Konstvetenskap, Åbo akademi, 1996)