torsdag, mars 27, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 11

Detta skulle egentligen handla om Johan Ahlbäck-pristagaren (1994) Håkan alias "Julie" Leonardsson i Smedjebacken. Men på grund av en besvärlig influensa får jag skjuta upp analysen. Kolla gärna in "Julies" satiriska bidrag i "Dagens Arbete" så länge:

"Julie" 2002-2008

/Konstfred

torsdag, mars 20, 2008

Helguppehåll

På grund av helg och sjuka barn. Tisdagens inlägg om Hans Tollsten (nedan) kom inte upp förrän nu på morgonen.

/Konstfred

tisdag, mars 18, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 10




Om Hans Tollsten, den förste Johan Ahlbäckpristagaren (1993).

(Bilden har Konstfred helt fräckt snott från hemsidan för konsthandeln Gallery JT AB, i förhoppning att gratisreklamen ska uppväga stölden)

Hans Tollsten var född i Borlänge 1930 och förblev hembygden trogen. Som konstnär var han självlärd och i perioder arbetade han själv kvar i industrin för försörjningens skull. I 20 år arbetade han på pappersbruket i Kvarnsveden. Han ledde också olika kurser i teckning och måleri, särskilt friluftsmåleri. Inriktningen mot realism och vardagsskildring gjorde att han blev en uppskattad utsmyckare av offentliga lokaler. Han fick också illustrationsuppdrag. Exempel på böcker som han illustrerat är Eva Dahlgrens "Kvinnor på bruket" (Författarförlaget 1989) och Hans Bings diktsamling "Bilder" (Dalarnas författarförbund 1972). Trots att han stannade kvar i de lokala sammanhangen och aldrig gjorde någon karriär i storstäderna var han känd och respekterad som industriskildrare. Det märks om inte annat på att han är omnämnd i konstöversikter av kända skribenter som Rudolf Broby-Johansen (dansk journalist och socialhistoriker) och Bengt Olvång (konstkritiker i Aftonbladet).

Det bör kunna gå att intervjua en hel del folk från Borlänge med omnejd som haft Hans Tollsten som sin förste lärare i måleri. En av dem är Rose-Marie Klintman, dotter till Sigge Rosén som var Tollstens målarkompis men som inte delade hans patos för industrin. På sin hemsida berättar hon att de två vännerna ändå hade ett stort intresse gemensamt, nämligen friluftssmåleri:

Rose-Marie Klintman, "Med egna ord"

År 2006 hölls en minnesutställning över Hans Tollsten i Folkets hus i Kvarnsveden, den ort där han varit arbetare vid pappersbruket. Enligt uppgift från DT (Dalarnas tidningar) omfattade den 20 verk som delvis var inlånade från lokalavdelningen av Pappersarbetareförbundet. Året innan (2005) ägnades Tollsten en uppsats vid Högskolan i Dalarna av Elin Vestlund. Han är alltså inte bortglömd, åtminstone inte i sin hembygd. Hans verk dyker också upp då och då på auktioner, både i landsorten och i Stockholm.

Det är industriskildringarna som har ansetts vara den intressantaste delen av Hans Tollstens konstnärskap. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom han ju fortsatte att arbeta i industrin och på så sätt kunde skildra den mer direkt än konstnärer som målar på heltid. Trots att han inte var den som målade varje skruv i maskinen eller varje blad på trädet, så är hans bilder väldigt exakta. Det är tydligt att han visste precis vad han målade, att han kände till alla momenten i arbetet och att han bemödade sig med att återge dem på så sätt att man ser hur de hänger ihop. Människofigurerna är ofta bara enkla siluetter i hans bilder. Det är inte individen som är viktig, utan individens plats i laget, i kollektivet. I en sådan bild som den bifogade får man också en känsla av individens litenhet och utsatthet i de ofta farliga miljöerna. Just här rör det sig om ett motiv från stålproduktionen. Och i arbetarkonsten har just stålverket naturligt nog blivit urtypen för en farlig och fascinerande miljö. Jfr Johan Ahlgrens bilder.

Detta är det sista inlägget före påsk. Konstfred återkommer på tisdag 25/3 med ett inlägg om nästa pristagare, Julie Leonardsson.

För den som vill läsa vidare:

Broby-Johansen, Rudolf, "Dagens gärning i konsten", 1970
Olvång, Bengt, "Våga se!", Stockholm 1983
Tollsten, Hans, "Hoppers hatt" i tidskriften Paletten 1973
Vestlund, Elin, "Hans Tollstens liv och verk", uppsats vid Högskolan i Dalarna

måndag, mars 17, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 9

Nog satsas det en del på bildkonst i svensk arbetarrörelse, även idag. Men satsningarna uppmärksammas sällan i de stora riksmedierna eftersom det till stor del rör sig om lokala initiativ och arrangemang. Runtom i landet har lokala fackklubbar startat konstföreningar. Stipendier och återkommande arrangemang har instiftats till minne av kulturpersonligheter knutna till någon viss ort. Konstprojekt har dragits igång för att dokumentera och kommentera arbetsvillkoren i vissa yrken. Ska man undersöka den här kulturverksamheten får man gå till lokaltidningarnas klippsamlingar och de lokala fackklubbarnas protokoll. För riksmedierna, fackpressen undantagen, är som sagt sällan så intresserade.

Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.

Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:

Till listan över pristagarna

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).

söndag, mars 16, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 8

Det kommer att bli anledning att återvända till litteraturvetaren Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (se spaning nr 2). Precis som alla bra definitioner tål den att diskuteras. Det avgörande för Nilsson är (som sagt) att arbetarkonsten är något som "kopplas samman" med arbetarklassen. Och då kan man gå vidare och fråga sig hur det går till när något "kopplas samman" med en klass. Till att börja med är det nog viktigt att ha klart för sig att varken konst eller klass är något som framträder spontant som någon sorts naturfenomen. I marxistiska termer är konst en del av samhällets överbyggnad och den konst som kallas "etablerad" är den som cirkulerar via offentliga institutioner (som statliga konstmuseer) eller via den konsthandel som riktar sig mot de ekonomiskt dominerande skikten. Man kan inte förvänta sig något annat än att denna konst i stort sett speglar intressen och ideologi hos dessa skikt. Det är därför man inte kan förvänta sig alltför mycket av varken det offentliga eller det privata kulturlivet när det gäller stöd av politiskt kontroversiell konst.

Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:

En arbetarbild av Amelin

Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.

En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.

Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.

fredag, mars 14, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 7

Ska man avgöra vilken reell tyngd en viss sorts konst har måste man titta på vilka ekonomiska villkor utövarna lever under. Ta till exempel arbetarkonstnären Albin Amelin. Han var kanske den som mest av allt har förknippats med begreppet arbetarkonst i Sverige. Hans arbetarmotiv köptes av facken och andra arbetarorganisationer, och han fick utsmycka rörelsens samlingslokaler. Men hur försörjde han sig i slutändan? Jo, genom att måla mängder av blomstertavlor som sålde som smör i den övre medelklassen. Där ville man förstås inte ha några arbetarmotiv, men det var där pengarna fanns. När man idag tittar efter Amelin i auktionskatalogerna överväger blomstermotiven. De är fortfarande lättsålda. Konst med oförargligt innehåll och realistisk form är och förblir lättsåld. Här visar det sig att det ekonomiska underlaget för en arbetarkonst har saknats, även under perioder då det funnits många konstnärer som sett sig som företrädare för arbetarklassen. Orsaken är givetvis att dom dominerande klasserna har suttit i orubbat bo och att den ekonomiska omfördelningen har varit mycket begränsad.

Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:

DEN HEMLÖSA KONSTEN

Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.

På spaning efter arbetarkonsten 6

Richard Billingham är född 1970 i industristaden Birmingham, England. Han fick möjlighet att utbilda sig till konstnär och blev en av de många brittiska konstnärer som slog igenom internationellt på 1990-talet. Det här var ett typiskt generationsfenomen som till och med fick en egen förkortning: YBA (Young British Artist, ung brittisk konstnär). Dessa YBA-konstnärer var ibland politiska på ett självutlämnande och spektakulärt sätt. Själv började Richard Billingham som målare. Men det var inte för sina målningar han blev riktigt känd, utan för de foton som han tog som stöd för målningarna. Fotona visar hans föräldrar och hans bror i deras slitna lägenhet i ett lågstatusområde i Birmingham. Richard Billinghams pappa Ray är alkoholist. Mamman Liz är passiviserad medberoende. Brorsan Jason har inget jobb och ingen motivation att ta sig ur misären. Dom tre lever tillsammans med diverse husdjur i den trånga lägenheten som nog inte städas alltför ofta. Det är starka bilder, märkliga bilder. Det märkligaste med dom är kanske att personerna över huvud taget inte verkar bry sig om att dom blir fotograferade. Den som fotar är ju en i familjen, och samtidigt inte, eftersom han har lyckats ta sig därifrån. Han hör så att säga både till oss som tittar och till dom som blir fotade. Här är en länk till en presentation av några av bilderna:

Rays skratt

Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.

Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.

Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."

Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.

torsdag, mars 13, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 5

Nå, men arbetarkonsten idag då? Den ska spanas. Men det verkar inte som om man kommer så långt på Internet. En snabb sökning på Google ger 11.700 träffar på "arbetarlitteratur" men mindre än 2.000 på "arbetarkonst". Jag ska också tillägga att det inte blev mer än litet över 500 träffar vardera på "kvinnokonst" och "kvinnors konst". Och 31 på "invandrarkonst". Men som en poet har sagt: "Allt du hittar på Internet är reklam" (bloggar på "BLOGGER" är till exempel reklam för Google). Och de nedslående sökresultaten visar väl mest att "arbetarkonst", "kvinnokonst" eller "invandrarkonst" inte är några säljande etiketter på konstmarknaden och på gallerierna. Denna konst hittar man i andra sammanhang. Man hittar den i vandringsutställningar som arrangeras av fackförbund och folkrörelser. Man hittar den som illustrationskonst och affischkonst. Man hittar den som gatukonst. Man hittar den som dokumentärfotografi av olika slag och i olika medier. Att bara en viss sorts bilder ska kallas för konst är en idé som fått mindre och mindre stöd bland dom som jobbar med konst. Och varför skulle det vara annorlunda med arbetarkonsten? Vi får vara beredda på att hitta arbetarkonst i många olika former. Vi får också vara beredda på att hitta många olika sätt att sprida arbetarkonst. Och att den inte alltid kallas arbetarkonst.

ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:

Arbetarförfattarnas turné

13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.

tisdag, mars 11, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 4

Så länge det har funnits en organiserad arbetarrörelse har det funnits arbetarkonst, om så "bara" föreningsfanor och liknande. Men arbetarkonsten har varit osynlig. Orsakerna kan vara flera. Viss arbetarkonst har kanske inte ens ansetts vara konst (alla skulle inte se föreningsfanor som konst). Alla arbetarkonstnärer har inte uppmärksammats för sitt arbete. Det är inte ens säkert att alla arbetarkonstnärer ens själva har velat kalla sig för arbetarkonstnärer. Bland så kallat "erkänt" konst- och kulturfolk är det inte riktigt fint att vara arbetarkonstnär, invandrarkonstnär, kvinnokonstnär och så vidare. Det är finare att "bara" vara konstnär. Den som "bara" är konstnär kan göra en politiskt neutral konst som inte är kopplad till några intressen hos någon särskild klass eller grupp. Det är iallafall så som många vill se på konst. Men är det så?

måndag, mars 10, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 3

Det pågående dokumentationsprojektet om konsten i folkparker och Folkets hus (se lördagens spaning) är ett mycket viktigt projekt. Den konst som samlats i dessa sammanhang är ju i största allmänhet konst för arbetare. Det var i första hand arbetare som tänktes ta del av den. Ofta var konsten i Folkets hus den enda erkända "originalkonst" som en arbetare någonsin såg. När vi nu får en riktig inventering av denna konst kan forskare undersöka i hur stor utsträckning denna konst för arbetare också är en konst av konstnärer från arbetarklassen och i hur stor utsträckning den är en konst om arbetare och kroppsarbete. Och man kan undersöka hur inriktningen på inköpen har förändrats över tid.

Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.

Mer imorgon...

söndag, mars 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 2

Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Artikeln är nu tillgänglig som pdf via följande länk. Klicka på länken och artikeln laddas ner automatiskt:

Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?

lördag, mars 08, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 1

Om arbetarklassen kan vi i vart fall vara ense om att den inte är vad Reinfeldt och co påstår att den är, dvs. alla som arbetar... Nej, arbetarklassen är inte alla som arbetar, utan en klass med vissa arbeten. Ofta rör det sig om fysiskt krävande och farliga arbeten, men det är egentligen mindre väsentligt. Mer väsentligt är att arbetarklassen genom sina arbeten kommer in i sammanhang där den kan organisera sig och bli en kraft att räkna med. Om någon enstaka vävare eller smed någonstans ute på landsbygden i Indien eller i 1700-talets England lägger ner sitt arbete lär ingen bry sig. Det enda som händer är att personen säljer allt vad den äger och till slut svälter ihjäl. Men om alla arbetare på en fabrik stannar maskinerna uppstår ett verkligt hot för fabriksägaren. Om alla buss- och lastbildschaufförer i ett land stannar sina bilar blir det ett avbräck för hela samhället. Och ett avbräck i helt annan skala än om alla journalister eller alla universitetslärare skulle sluta arbeta.

Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.

Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.

Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.

Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.

Två iakttagelser tills vidare:

1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.

2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.

Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.

fredag, mars 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten

"Konstfred" har efter lång betänketid bestämt sig för att börja använda denna blogg till något vettigt. Han försörjer sig på att skriva om konst och stöttar arbetarrörelsens ideologi och institutioner (givetvis utan att själv vara arbetarklass). Han har en blogg men vill ogärna skriva om sig själv. Han saknar arbetarklassens närvaro i det etablerade (läs borgerliga) kulturlivet. Vad är då lämpligare än att låta bloggen handla om arbetarkonst? Följande beslut är fattade:

1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.

2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.

3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.

4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.

Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).

Mycket nöje!

/Konstfred

måndag, mars 03, 2008

Gaza och den frånvarande konsten

I dessa dagar av ökad jakt på de redan utsatta, fortsatt slakt på palestinier i Gaza och allt annat som verkar prioriteras lägre än MELODIFESTIVALEN: några korta ord om kultur underifrån. Undertecknad bloggare ska inte dölja att även han följer melodifestivalen. Och inte direkt i något studiesyfte, utan bara för att vila hjärnan och förundras över hur mycket glitter och glamour som överskottet från vårt kapitalistiska system kan generera. Vårt lands telefoner, epost-korgar och bloggar fylls med kommentarer om Charlotte Perellis ben och Niklas Strömstedts stjorta. Om detta blivit folklig kultur i Sverige 2008 (så folklig att till och med vänsterintellektuella tittar i smyg) så har å andra sidan det etablerade, offentligt finansierade kulturlivet isolerat sig i förnäm avskildhet. Självklart vill man inte förknippas med den kommersiella kitschen, men även de sociala alternativrörelserna betraktas med distans och misstänksamhet.

På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).

Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.

Lars Hillersberg och Pia Jämtvall

Khaled Kattaa

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:

Ställ Israel inför rätta!