fredag, september 21, 2007

Axess och kulturhögern

(Rekapitulation av en debatt. Följande har visat sig vara opublicerbart i tryckta medier). I första februarinumret av vänsterns nyhetstidning Flamman beklagade sig en desperat Anders Björnsson över ett debattklimat präglat av förkvävande politisk korrekthet. Han sade sig vara beredd att, citat, ”uttala vedervärdiga åsikter som jag inte kan sympatisera med bara för att se hur de maktägande reagerar”. Detta beklämmande exempel på intellektuell cynism visar vad vårens debatt om Fredrik Stjernfeldts och Søren Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” ytterst handlar om. Nämligen ett kulturliv vars aktörer blivit så avhängiga av synlighet i medierna att normbrotten och provokationerna reducerats till enbart spektakulära uppvisningar. Det är nu tydligt att Stjernfeldt/Thomsen företräder en konservativ agenda där motvikten till denna förflackning utgörs av det offentliga samtalet som en autonom sfär kontrollerad av en upplyst elit. Men i denna konservatism finns fröet till en politiskt radikal samhällskritik, förverkligad särskilt av Adorno och Frankfurtskolan. Elakt kan man säga att Stjernfeldt/Thomsen stannar vid en enbart negativ kritik av den cynism de valt att kalla ”den negativa uppbyggligheten”. Istället för att definiera ett positivt alternativ i termer av frigörelse och föränderlighet faller de tillbaka på idéer om eviga, objektiva kvalitetskriterier. Däri ligger den konservatism som visat sig tilltala Axess – en tidskrift jag för min del ser som ett propagandablad för den svenska kulturhögern.

Aftonbladet satte olyckligt nog boken i händerna på Therese Bohman, en ung kritiker vars främsta merit är att ha dödförklarat den bildkonstnärliga modernismen i Axess (nr 2 2007). Hon låter oss veta att sötsliskiga mytologiska tablåer av 1800-talets mest anpassliga konstmålare är vad vanligt folk till ha, samtidigt som Stjernfeldt/Thomsen görs till slagträ i hennes privata korståg för skönhet och styrka mot fulhet och tvivel (Aftonbladet 17/4-07). Inte var det konstigt att hon fick svar på tal i en rad debattinlägg i Aftonbladet. Och inte var det konstigt att Axessredaktören Johan Lundberg ryckte ut till sin skyddslings försvar (Aftonbladet 28/4-07) mot så slemma och elitistiska postmodernister som Lars Mikael Raattamaa (Aftonbladet 19/4-07) och Anna Hallgren (Aftonbladet 25/4-07). I denna polemik försvann fullständigt det som fanns kvar av politisk sprängkraft i Stjernfeldt/Thomsens påståenden. Allt reducerades till att handla om en påstådd avantgardistisk sammansvärjning mot påstått universella kvalitetskriterier. Själv erkänner jag gärna avantgardets urvattning. Men denna urvattning är symptom på samma sak som de konservativa ropen efter universella kriterier, nämligen att det estetiska medvetandet isolerats från det politiska medvetandet. Jacques Rancière har med stor exakthet visat hur denna isolering fungerar och hur den maskeras med reaktionära dimridåer.

Det är dessa dimridåer jag ser dra in över debatten när högermannen Lundberg anklagar Hallgren för att förfalla till samma ”ekonomism” som ”nyliberalerna”. Även i hans intervju med Stjernfelt/Thomsen (”Idag drömmer alla om att vara rebeller”, Axess nr 4 2007) dras höger och vänster över en kam. Detta är i själva verket klassiska värdekonservativa argument mot den kulturkritik som vill avmystifiera tron på universella kriterier och visa att denna tro är ett uttryck för varje maktapparats behov av att framställa just sin ideologi som universell och evig. Vågar man ifrågasätta kulturhögern blir man anklagad för ”ekonomism”, även om allt man vill göra är att bryta det estetiska medvetandets isolering från det politiska. För en marxist är det å andra sidan märkligt att se en vänsterkritik av Hallgrens slag — en kritik där termerna ”dialektik” och ”dialektisk” uppenbarligen förvandlats till skällsord. Hallgren (Aftonbladet 27/4) anklagar Bohman för att ha en alltför ”dialektisk” syn på förhållandet mellan tradition och förnyelse, norm och normbrott, och så vidare. Själv kan jag inte se ett spår av dialektik hos Bohman och hennes besläktade kollegor i Axess och på andra håll, men däremot en hel del dualism. För dualisten Bohman står norm mot normbrott, fast mot evigt. För dialektikern är alla normer och all ideologi i ständig rörelse — i brytning mot normbrotten uppstår nya normer som sedan i sin tur utmanas, och så vidare. Denna skillnad i synsätt ska inte glömmas.

lördag, september 01, 2007

Disputation och uppehåll

"Konstfred" disputerar den 29 september på avhandlingen Ting och tecken om konstnären Elis Eriksson. Är sedan i Rom under hösten och kommer inte att uppdatera bloggen under den tiden. Se länk till information om avhandlingen: Sekel bokförlag Se också förra höstens text om Elis Eriksson (nedan).