fredag, augusti 10, 2007

Om misstänkt censur

I april i år agerade jag till förmån för den feministiska aktionsgruppen Föreningen JA! som bjudits in att delta i en utställning på en konsthall och då valde att som bidrag göra en kritisk granskning av konsthallens jämställdhetspolicy. Eftersom konsthallen påstod att den DVD-skiva som innehöll presentationen av granskningen kommit bort, men inte lyfte ett finger för att få fram en annan kopia, drog både "JA!" och jag själv slutsatsen att vi kunde misstänka censur. Nu skriver konsthallen i ett meddelande som publicerats på Föreningen JA!s hemsida att skivan kommit fram först "IDAG den 4 maj 2007". I så fall rörde det sig åtminstone inte om ren stöld, vilket vi till att börja med hade all anledning att misstänka. Men det hela ändrar faktiskt ingenting i sak. Hur kan en konsthall försvara att man tre dagar före vernissage saknar ett bidrag som man lovat visa, och att man då ändå struntar i att kontakta gruppen/konstnärerna? Att konsthallen uppenbarligen var ovan vid att arbeta med konstnärer som agerar kollektivt och inte individuellt är ingen ursäkt, men intressant i sig. Se också:

Det stoppade verket på Web-TV

Artiklar i HD

Artikel i GP: 2007-04-25, kultur/nöje

Glöm inte att agera för "En bok för alla"! (nedan)

måndag, augusti 06, 2007

Protestera!

Angående den senast inlagda texten (nedan) vill jag påminna om protestlistan till förmån för "En bok för alla". Klicka på följande länk för att skriva på: www.ebfa.se

En bok för alla, även trälarna

Debattartikel skickad till DN härom veckan:

Den senaste tidens artiklar om Alliansens kulturpolitik och det indragna stödet till En bok för alla ger mig lust att dela med mig av vissa minnen som nog är föga gångbara i borgerliga kretsar. Mitt första möte med en Bok för alla var på Liseberg i tolvårsåldern. Vi var där med klassen på skolresa, och i någon sorts lotteristånd kunde man vinna pocketböcker. Jag vann bland annat två En bok för alla som väl inte direkt var för min ålder men som jag läste med stigande förvåning och entusiasm: Barmarks gästabud av Sune Örnberg, Fyra som var bröder av Sivar Arnér. Bortsett från Emil i Lönneberga var detta mina första egna böcker i ett hem där det i övrigt inte fanns något annat än Lagboken, släktens gamla konfirmationsbiblar och en tummad svensk-engelsk parlör.

Detta låter väl som urtid, men det var 1980-tal i Falkenberg. Pappa hade slutat förvärvsarbeta och var sysselsatt med olika evighetsmaskiner när inte han och mamma odlade det trädgårdsland som gav årsförbrukningen av rotfrukter och bönor. Vi bodde i ett rum och kök, lagade mat på en vedkamin och hade inte fler bekvämligheter än elljus och kallvatten. När folk frågar hur jag kunnat ta mig från denna materiella och delvis själsliga misär till en position som etablerad forskare och kulturskribent svarar jag: tack vare fria bibliotekslån och lärare som brann för social jämlikhet. Jag minns den oändliga glädjen i kassarna med låneböcker som mamma tog hem från biblioteket så snart hon hann. Jag minns hur Sven Wernströms svit om Trälarna gav mig vår egen historia, folkets historia, inte kungarnas och överklassens. Jag minns tacksamheten mot lärare som tog en på allvar, trots att man hade lappade kläder, bristande hygien och talade dialekt. Alliansens kulturpolitik, inklusive krossandet av En bok för alla, är inget annat än ett ensidigt angrepp på den solidaritetstanke som mötte mig på biblioteket, i skolan, via böckerna. En solidaritetstanke som gjort det möjligt för mig och många andra att trots ett obefintligt ekonomiskt eller socialt kapital ändå ta oss vidare. Det vore förräderi om vi utan protest accepterade den förödelse som nu går fram över ett helt sekels framsteg för solidaritet och rättvisa: från förmögenhetsskatten och U-hjälpen till kulturpolitiken.

Vi kan också känna förvåning över den bild av det hela som ges i en tidning som DN. Förutom vissa kritiska röster som fått komma till tals i intervjuer och enkäter (t.ex. DN 25/7) verkar det inte finnas någon vilja att analysera de ideologiska bevekelsegrunderna bakom Alliansens hantering av En bok för alla. Jag läste Mikael Löfgrens i stort sett utmärkta genomgång av efterkrigstidens kulturpolitik (DN 24/7), men reagerade mot den grundhypotes som ständigt lyser fram i hans text: att kulturpolitiken alltid varit de styrandes projekt, ett elitistiskt projekt. Vad har han då att säga om mina och många andras minnen av en kulturpolitik som faktiskt gjorde oss stolta över vår bakgrund och vår kultur, till skillnad från maktens och kapitalintressenas?

För några månader sedan (DN 15/5) lät man Per I Gedin förklara att de läsfrämjande aktiviteter som är knutna till En bok för alla inte längre behövs. Bland annat påstod han att varje affär numera saluför billig kvalitetslitteratur i pocket, ”även En bok för alla”. Jaha Per, så är det kanske hos dig på Östermalm. Men hos mig, i det invandrartäta Fäladen i Lund, har jag aldrig sett En bok för alla i någon av områdets affärer, och ytterst sällan någon annan kvalitetslitteratur heller. Släpps marknadskrafterna lösa får folket nöja sig med den senaste kioskdeckaren, särskilt nu när fritiden krymper och stora grupper tvingas arbeta mer för mindre.