Från Johan Ahlbäckdagarna 2006 (del 1)

Bild: från järnverket i Smedjebacken, 1948, av Johan Ahlbäck.

Del 1 av föredraget "Från futurister till nätpirater: Konst och industri eller konst som industri?". Folkets Hus, Smedjebacken, 8/9 2006:

"Kära deltagare. Jag är glad att ha fått komma hit och föreläsa i detta sammanhang tillägnat Johan Ahlbäck. Det lilla jag själv vet om Ahlbäck säger mig att han var en typisk representant för en viss kategori av konstnärer verksamma i Sverige under de decennier då Folkhemmet växte fram. Dessa konstnärer kom från en enkel bakgrund och kunde delvis i kraft av denna sin bakgrund arbeta sig fram till en position i etablissemanget. Samhällsförändringen skapade även i de övre skikten ett behov av att möta och förstå den kroppsarbetande klassens liv och erfarenheter. Och därmed skapades också ett behov av och en sympati för konstnärer med rötterna i denna klass.

Som konstnär verkade Ahlbäck i kraft av detta ursprung. Och han verkade inte minst i kraft av den verklighet, den industriella och sociala verklighet, som hans bilder avspeglade. Kraften i hans konst ligger i det som sägs. Det finns annan konst, andra bilder, som nästan enbart handlar om sättet på vilket något sägs. Det är den sortens konst som vi brukar förknippa med modernismen och alla dess olika konströrelser. Bland annat futurismen, som har fått ge namn åt denna föreläsning. När jag som ämne väljer futurismen anknyter jag medvetet till huvudtemat under dessa dagar, alltså "Kultur och teknik i utveckling", med betoning på utveckling. Ingen annan av det tidiga 1900-talets konströrelser var så inriktad på utveckling och förändring som den italienska futurismen. Och ingen annan arbetade så målmedvetet med den nya teknikens konsekvenser för människan och samhället.

Men futurismens negativa och destruktiva sidor visade sig i dess blinda och cyniska framstegsoptimism. Futuristerna var en grupp unga intelligensaristokrater som stoltserade med sina övermänniskoideal och sitt förakt för massorna. För dem var blod och död bara en estetisk njutning. Hela deras världsbild var fullständigt estetisk och därför kunde de helt och hållet nonchalera de etiska dimensionerna i livet. Inte minst de etiska dimensionerna kring frågor om teknik och samhälle.

I några medvetet provokativa artiklar från slutet av 90-talet har jag hävdat att retoriken kring Internet och den sedermera spruckna IT-bubblan på många sätt är en upprepning av modernismens och futurismens misstag. Denna hypotes har jag kallat hypotesen om 'FUTURISMENS KONTINUITET I IT-ÅLDERN'. Under de senaste åren har vi sett hur de så kallade 'nätpirater' som utövar fri nedladdning av digitala varor och tjänster har fått en sorts hjältestatus. Frågan är hur mycket hjältar de egentligen är och hur vittgående slutsatser man egentligen kan dra utifrån fenomenet med digitala gratisvaror. Det konststycke jag själv ska försöka mig på i denna föreläsning är att jämföra teknikoptimismen då och nu, vid futuristernas förra sekelskifte och vid vårt eget innevarande och snart förgångna sekelskifte.

Samtidigt ska jag undvka att göra det hela till enbart en estetisk och konsthistorisk fråga. Jag hade mycket väl kunna fylla de här 50 minuterna med utvikningar om hur tekniken och dess dynamik har framställts i bild och hur ny teknik ger nya redskap åt konstnären. Men jag har blivit alltmer skeptisk till forskning och konstkritik som uppehåller sig vid sådana iakttagelser utan att sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang. Som exemplet Johan Ahlbäck visar finns det konst och bilder som främst verkar i kraft av den verklighet de avspeglar. Att bortse från denna verklighet, till exempel järnverksarbetarens verklighet idag och under Johan Ahlbäcks tid, och att inte intressera sig för vad bilden säger utan bara hur det sägs, det är att agera utifrån en bortskämd och elitistisk position. I värsta fall placerar man sig i samma fålla som en gång futuristerna — de unga överklassslynglarna i 1910-talets Italien.

Själv vill jag med stolthet säga säga att jag arbetar för en aktualisering och vitalisering av den marxistiska kulturteorin. Detta är något som ligger i tiden idag, när medvetenheten om kulturyttringarnas klassbundenhet blir allt större, i takt med att samhällets klassklyftor vidgas. Vi har till och med kommit så långt att begreppet arbetarklass har kommit till heders igen, efter att länge ha varit tabu, särskilt på de större tidningarnas kultursidor. Själv har jag genom min bakgrund alltid varit akut medveten om klassaspekten. Till kulturvärlden och dess övre medelklass har jag förhållit mig ungefär som en antropolog som studerar en främmande folkstam. Metoden har varit deltagande observation.

För att förklara vad jag ser där och varför jag inte ser det bland mina släktningar och bekanta i arbetar- och underklassen kan jag inte hitta någon bättre grundteori än den marxistiska. Och det är enbart marxismen som gör det möjligt att tolka det aktuella utbytet av gratisvaror över Internet som ett möjligt förebud om en omfattande kommande samhällsförändring. Marxismens hypoteser är enbart av den anledningen värda att ta upp till förnyad prövning.