fredag, augusti 04, 2006

En arketypisk situation

Fick igår senaste numret av "Socialistisk Debatt" på temat "Familjen". Där finns en intressant artikel av Tony Samuelsson om Liza Marklund, och en intervju med samme Samuelsson på temat "Arbetarklassens bästa partytricks". Följande analys av Samuelsson stämmer bra överens med min egen:

"Om det tidigare var den manliga klasskampen som gestaltades, är det idag snarare klasskänslan som måste återerövras och klassamhället som måste synliggöras på nytt, där också könskampen spelar in. En /.../ bidragande orsak till att begreppet arbetarlitteratur är ganska osynligt är det avpolitiserade kulturklimatet. Litteraturen har alltmer tvingats bli dekoration, avkoppling, underhållning - i konkurrens med andra media. Den pålitliga konflikten mellan vänster och höger i kulturdebatten, mellan allmänborgerliga och radikala författare, har varit tyst de senaste tio åren."

Bra sagt! Men frågan är om inte tystnaden varit ännu längre än så. Det manliga perspektivet har dominerat arbetarlitteraturen, men det hindrar inte att man än idag kan hitta guldkorn hos pionjärer som Ivar Lo-Johansson. Som skrivet för bloggen "Konst och klass" är följande stycke i sista kapitlet i den självbiografiska "Gårdfarihandlaren" (1953). Den kringvandrande huvudpersonen har under sin vistelse hos gubben Forssen blivit hjälpreda till två vetenskapsmän som studerar lämlarnas liv och död:

"Jag stannade länge hos de bägge lärda. Jag ville vara i deras närhet så länge jag kunde. Vi gick en stund omkring på standen och såg på det egendomliga uppbrottet, när lämlarna gav sig i sjön för att drunkna. En tung ödesmelodi steg upp ur vattnet, som för övrigt var alldeles lugnt. Jag kände mig djupt olustig. Det var något jag inte förstod och inte kunde bemästra. En känsla av beklämning, av nödställdhet och blindhet uppfyllde mig. Jag tyckte jag bevittnade en meningslös tragedi. Jag kände en oförklarlig vånda.
- Det får räcka nu, sa den långa av de bägge lämmelsakkunniga. Vi behöver inte ta fler prov.
Hans assistent gjorde ingen invändning. Han var bara glad att få slippa.
- Hur länge stannar doktorerna här efteråt? frågade jag.
Lämlarna kröp en efter en ner i vattnet vid våra fötter och började simma ut i sjön för att dränka sig där. Jag tänkte än på Forssens skildring av snöfolket, det var hans ensamhetssjukdom, men det jag såg var något oerhört mycket märkligare. Lämlarna var lämlar. Blint rusade de i massa i sjön för att dö.
- Vi reser nu. Vårt uppdrag är fullföljt. Lämlarna försvinner ju också.
Han gjorde en gest mot sjön. Kylan från vattnet steg upp till mig.
- Jag ska också resa härifrån, sa jag och kände behov att få tala om mig själv. Jag ska snart också fara min väg.
- Så? Vad ska ni göra när ni slutat som dräng hos den här gubben? frågade den korta doktorn med sidbenan vänligt.
Jag visste inte hur jag skulle kunna uttrycka det.
- Jag ska bli författare.
-Författare? Ska ni bli författare?
- Ja.
- Det behövs skolor till det. Vad har ni för underbyggnad?
Jag kände hur jag ville sjunka i jorden.
- Jag ska läsa naturligtvis.
De såg bägge tankfulla ut. Lämlarna som hade gula ränder från öronen till baknacken kröp ut i vattnet vid våra fötter. De hasade sig ned i sjön från sin ödesstrand. Ute på vattenytan flöt de i anhopningar och klumpar.
- Vi är naturvetare och inte fackmän på det området, sa den långa doktorn. Fast jag hade ett par studentkamrater i Uppsala som blev författare. De läste humaniora. Och så läste de levande och döda språk.
- Ja, sa jag. Det ska jag också göra. Jag vet att jag måste läsa en massa först. Men det ska nog bli bra med den saken. Jag har bara inte än fått tag på dom rätta böckerna.
- Om ni ska bli författare måste ni läsa litteraturhistoria, sa den korta doktorn med sidbenan vänligt. Litteraturhistoria är ett ämne som fordras ovanpå studenten. I vissa släkter går författeriet som ett arv.
Det tunga ödessuset steg upp ur sjön där lämlarna höll på att drunkna. Jag mindes natten när jag kommit och när jag hört seglet släpa i vattnet.
- Det gör det inte i min, sa jag.
De hade gjort sig färdiga och stod klara att gå.
- Ni skickar oss väl er första bok? frågade den långa doktorn.
- Skulle bli intresant att läsa, sa den korta.
Först då förstod jag att de drivit med mig.
-Jag stannar här en stund, sa jag.
Jag stod kvar och såg hur lämlarna i massor utan ett ljud hasade sig ned i sjön för att dö.