lördag, oktober 07, 2017

Ny jakt på arbetarkonsten 51

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.
Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala  talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet för hans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixer är programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm) "Världens roligaste finskakurs".  
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melander i samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen (f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:


Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.
"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".


Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.
I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben:  "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen  "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping.  Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.
I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället. 



Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.
[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.      
  



Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016.
Till vänster Kirsten Folke Harrits.
Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.


(länkning pågår till intressant.se)

tisdag, september 19, 2017

Ny jakt på arbetarkonsten 50

Jan-Eric Martinsson, Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu, träsnitt 1982.
Anteckningar om arbetarkonstnären Jan-Eric Martinsson (1954-1989). Vi funderade ett tag på att nämna Martinsson i boken Arbetarkonst för 2000-talet eftersom han hörde till dem som hade kunnat få Ahlbäckpriset. Men han blev bara 35 år gammal och avled fyra år innan priset delades ut för första gången. Särskilt "känd" var han heller aldrig som konstnär. Helt tydligt ville han inte arbeta enligt den borgerliga eller kommersiella konstbranschens villkor. Sina bilder gjorde han helst direkt framför motivet på olika arbetsplatser inom tillverkning och transport. Där ansåg han  också att de skulle visas. Försäljning av bilder ville han inte göra sig beroende av. Han arbetade kvar i sitt vanliga yrke på "Stockholm Ban", den stora postterminalen vid Centralstationen som revs 1983. 

Om träsnittet här uppe har jag skrivit det här opublicerade utkastet: 

Jan-Eric Martinsson (1954-1989) är en av de arbetarkonstnärer som på olika sätt har uttryckt sin samhörighet med föregångaren Johan Ahlbäck. Här gör han det med ett träsnitt baserat på Ahlbäcks målning Första maj från 1935. I Martinssons version har arbetaren fortfarande mössan i handen, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket har blivit säkrare. Tåget marscherar nu mot det dukade bordet där arbetsgivarsidans representanter firar en för dem lyckad förhandling. Träsnittet är hämtat från Erkki Vittaniemis tvåspråkiga diktsamling Blåstället / Siniset Haalarit från 1982 och illustrerar dikten ”Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu”. 


Johan Ahlbäck, Första maj, tempera 1935.
"Originalet" av Ahlbäck syns här till höger. Bilden finns också i Arbetarkonst för 2000-talet. Om Jan-Eric Martinssons liv och verksamhet har det inte varit så lätt att få fram några uppgifter. Enligt knapphändig information i diktsamlingen Blåstället var Martinsson född i Stensele i svenska Lappland. Poeten och metallarbetaren (svetsaren) Erkki Vittaniemi föddes 1939 i Kemi, finska Lappland. Han bor fortfarande kvar i Upplands Väsby där också Martinsson tycks ha hållit till när de inledde sitt samarbete. Om detta berättar Vittaniemi i en intervju som Juha Knuutila har gjort med honom för sverigefinnarnas kulturtidskrift Liekki: länk till intervju på Liekkis hemsida, datum saknas. Det var Martinsson som fick Vittaniemi att börja skriva på allvar, på finska som översattes till svenska, genom att be honom sätta ord till sina bilder:

"Jag tyckte nog att det skulle vara en rolig uppgift. Janne sa att skriv då bara. Jag sa att jag inte hade skrivit något alls tidigare. Då tyckte han att jag bara skulle pröva om det går. Vi gjorde tre böcker innan Janne gick bort. Vi tryckte böckerna tillsammans på Författaren bokmaskin. Där gjorde vi allting utom just själva tryckningen av boken. Det var en fin tid, att få bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Vår tredje bok Kiertokulku - Kretslopp gjordes av eleverna på den grafiska utbildningen i Kista." (Ungefärlig översättning)

(Minä siihen että se olisi hieno homma. Janne sanoi, että ala sinä kirjoittaa. Sanoin etten ole kirjoittanut mitään aikaisemmin. Hän ehdotti että kokeilisin. Me tehtiin kolme kirjaa ennen kuin Janne lähti pois. Me painettiin kirjat Författaren bokmaskinissa. Teimme itse kaiken kirjan painamista lukuun ottamatta. Se oli mukavaa aikaa, kun sai päättää mitä tehdään ja miten tehdään. Kolmas kirjamme Kiertokulku - Kretslopp tehtiin Kistan Graafisen koulun oppilaitten voimin.)


Omslaget till Bilder från mitt jobb, 1977
De tre böckerna var Blåstället ("Siniseet Haalarit" 1982), Bäcken ("Puro" 1985) och Kretslopp ("Kiertokulko" 1988). Författares bokmaskin var ett intitiativ i tidens anda där oetablerade författare själva kunde producera och ge ut sina böcker. (Den finns fortfarande kvar, men på annan adress, se http://bokmaskinen.se/) Martinsson illustrerade också böcker av Anders Lindh, Bengt Lundgren och Malla Taipale, samt antologin Illustrerade arbetardiktare (1985). Han gav också ut en helt egen bok: Bilder från mitt jobb (1977) som var en del av ett arbetsplatsprojekt. Några av bilderna finns idag på Postmuseum, bland annat linoleumsnittet på omslaget här intill. Museet skriver i informationstexten: 

Linoleumsnitt, "packare", som visar en man som arbetar med postsäckar. Omkring mannen står transportvagnar. Konstverket utfördes som en del i projekt 4 i "Bildkonst i arbetsmiljö" arrangerat 1977 av Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholms län, SAN, Konstnärscentrum, Stockholms stads kulturnämnd. Meningen var att en konstnär skulle skildra en arbetsplats där han själv arbetade. Projekt 4 gällde Stockholm ban, där Jan-Erik Martinsson arbetat. (Länk till källan, Digitalt museum)


Detta projekt uppmärksammades av UNESCO i en rapportskrift om nya initiativ för samverkan mellan konst och samhälle: Cultural development, experiences and policies, skriven av Augustin Girard i samarbete med Geneviève Gentil (Förenta Nationerna, skrift U1374, andra upplagan 1983, länk till pdf-version här). Författarna skriver i översättning, sidorna 122-123:


Sidan 5 ur boken Bilder från mitt jobb

År 1977 gav kooperationen Samarbetsnämnden för konstföreningar ett arbetsbidrag till Jan-Eric Martinsson, som då arbetade deltid på sorteringsstationen vid Stockholms central. Han hade redan en stor produktion av teckningar, linoleumsnitt och oljemålningar bakom sig. Vid utställningen av de verk som tillkommit tack vare arbetsbidraget beskrev Martinsson sin upplevelse på följande sätt:


"Jag bestämde mig för att återge arbetsmiljön på paketavdelningen vid postterminalen på Stockholms centralstation. Jag började arbeta där i oktober 1976. Efter två veckor som heltidsanställd gick jag över till deltid. Arbetsmiljön var obehaglig, särskilt på grund av dammet och bullret, utrymmena var extremt trånga på vissa avdelningar, och det var farligt när vi arbetat länge och var uttröttade. Du var tvungen att arbeta så fort att det inte fanns tid att prata med arbetskamraterna."

"I början tänkte jag att jag skulle kunna göra några skisser under arbetstid och sedan måla hemma. Efter att ha prövat insåg jag att det skulle bli bättre resultat om jag började ta foton, eftersom det helt enkelt inte fanns tid att skissa. Så jag köpte en kamera och var tvungen att lära mig att använda den. När jag började ta bilder hotade de andra med att de skulle 'slå mig på käften' eftersom jag inte hade berättat vad jag tänkte göra med de där fotona. När jag förklarade vad jag ville göra med min utställning hjälpte de mig; de visade var och när jag skulle fotografera för att kunna dokumentera de värsta sidorna av jobbet. 

"Enligt min åsikt kan en sådan utställning bara sättas ihop på ett bra sätt om det finns samarbete mellan arbetare och konstnärer. Det verkar nödvändigt att fokusera på vardagsfrågorna."

(Svensk översättning av Fred Andersson)



Jan-Eric Martinsson, Gjutare, olja på duk 1982. Industrifacket Metalls samlingar.
Martinsson hade också flera andra arbetsplatsprojekt med hjälp av stöden för konst i arbetslivet, bland annat i metallindustrin. Tidningen Norrskensflamman citerar honom den 26 mars 1980: 

"Det är intresse från Metalls sida som har möjliggjort engagemanget och det är jag glad över. 75 procent av min lön utgår från AMS, medan Metall står som ekonomisk huvudman och tillsammans med Upplands Väsby och Sigtuna kommuner står för resterande 25 procent."

Det finns nu några filmer på Youtube som dokumenterar Martinssons arbete och miljöerna han arbetade i. En film om Stockholm ban och rivningen av terminalen gjordes av Brevskolan för LO och Statsanställdas förbund:

Stockholm ban 1983 (20 minuter)

Dokumentären "Arbetets bilder" gjordes av Sveriges Television år 1980 och handlar om Martinsson. Den finns nu här:

Arbetets bilder 1980 (15 minuter)


Ännu en målning av Jan-Eric Martinsson i IF Metalls ägo
Den gamla kampsången som inleder filmen skrattar väl många åt idag, även inom arbetarrörelsen. Men filmen ger en mycket tydlig och intressant bild av arbetsmiljöer (metallindustri och bageri) som Martinsson dokumenterade, med de anställda som kommenterar projektet och Martinssons bilder. En av de intervjuade säger att: "I nutiden, om man pratar med en ung person i 13- 14-årsåldern så vet han inte ens vad arbete ute i verkstäderna är". En annan säger: "Det visas alldeles för lite i TV. Just sånt där. Där får man nästan aldrig se sånt där, en verkstadsmiljö... I stort sett är det bara det att de springer igenom och så är det färdigt... Med några högre gubbar och sånt där, men jobbarna själva dom kommer nästan aldrig till tals."

En svetsare vittnar utförligt om det ökade tempot i arbetet, hur monotonin gör att man slutar tänka och att många inte längre känner till andra delar av produktionen än det moment man själv utför. Viktiga frågor om effektiviseringen och i förlängningen automatiseringen tas alltså upp. Om sina bilder säger Martinsson själv att "de ska väl sen ut på arbetsplatserna och inte hamna på nåt jävla museum" (i textningen har man strukit "jävla"). Och: "Man ska väl inte räkna med att borgarnas kultur skall intressera folk, alltså. Den får de väl syssla med själva."

Jan-Eric Martinsson.
Foto från "ancestry.se"
Jan-Eric Martinssons teckningar och målningar är kantiga och litet valhänta i stilen. På det sättet passar de bra ihop med det vardagliga innehållet. Jag känner inte till om Martinsson hade en konstnärlig utbildning eller om han var självlärd. Kanske var hans stil ett medvetet val. Konstnärligt får man nog konstatera att han var mera driven som tecknare och grafiker (med linoleumsnitt) än som målare, och kanske fick han helt enkelt inte tid att utvecklas mera i måleriet. I vissa av hans målningar märks det alltför mycket att han har målat efter foton. Det blir litet stelt och småpetigt, som i en målning från företaget Tufvassons transformator i Sigtuna som har återgetts i några sammanhang, t.ex. i boken Fram träder arbetaren. De målningar som jag visar här är annorlunda, och männen med de röda fanorna har ett patos som nästan närmar sig Amelin. Men hur man än värderar det konstnärliga resultatet är Jan-Eric Martinsson värd att ihågkommas som en renodlad arbetarkonstnär.

(länkning pågår till intressant.se)